Här träffar de sina räddare efter ett år

1 av 6
NYHETER

10-årige Abdulla och hans familj satt fast i två dygn på en klippa vid Dödens kust innan de räddades av ett team från Gula båtarna. Familjen hamnade till slut i Sverige och idag fick de återse teamet som räddade dem.

– Jag är så lycklig. Det är svårt att ta in att man kan träffa sina räddare efter ett år. Det känns som en dröm, sa mamman Hbah Al Assed med tårar i ögonen.

Jens Samuelsson och hans team på Gula båtarna var på väg hem efter en övning vid Dödens kust när de hörde avlägsna rop på hjälp. De styrde mot några klippor och upptäckte en grupp flyktingar. Jens beslutade sig för att hoppa i och simma den sista biten. Han klättrade sedan upp för klippväggen. Längre upp stötte han på ett tjugotal flyktingar – mestadels kvinnor och barn. De hade blivit dumpade av människosmugglare och suttit fast på klippan i två dygn.

Idag, ett år efter den dramatiska räddningen, fick familjen träffa sina räddare. Aftonbladet var med både före och efter det laddade mötet

– Det är så spännande att träffa dem. Det var det mest emotionella larmet jag varit med om i hela mitt liv. Den räddningen har etsat sig fast, förklarar sjöräddaren Jens Samuelsson när vi träffar honom minuter innan mötet.

”De var så utmattade”

Jens minns att han var väldigt nervös. Det var första gången han räddade flyktingar vid Dödens kust och klipporna var farligt branta. Aktionen tog över fem timmar.

– Ett minne är speciellt. Alla som kom ombord på vår båt somnade direkt. De var så utmattade. Det var rörande att se, berättar Jens Samuelsson

– Det svåraste var att få ner den här familjens mormor från klipporna. När vi lyckades med det stod pojkarna upp och applåderade.

37-åriga Hbah Al Assed, mamma i familjen, har inte kunnat glömma de svenska besättningsmännen som räddade henne och sönernas liv. När familjen hamnade på en flyktingförläggning i Växjö började hon söka efter teamet. Hon hade sett en bild i tidningen från räddningen och såg teamledaren Nils Ingulls namn.

– Jag hittade hans telefonnummer på internet och ringde upp. Det visade sig att han bodde i Växjö – precis som oss. Helt otroligt, säger hon.

De bestämde träff vid Sjöräddningssällskapets lokal vid Helgasjön och Nils lovade att de andra i teamet skulle komma.

Så hade dagen kommit.

Ett kramkalas utbröt på gårdsplanen när familjen äntligen fick träffa de fyra som räddat livet på dem. Jens Samuelsson känner sig lättad över att se de var välbehållna och pojkarna berättar på svenska att de spelar fotboll och gillar att dyka.

– Jag tycker det är jättekul att träffa dem, säger 14-årige Mahmoud Al Hassan.

Sedan stockar sig orden för honom. Han begraver ansiktet i sina händer. Sjöräddningsteamet går fram och kramar om honom.

– Han trodde de skulle dö på klippan. Det sa han till mig vid räddningen, förklarar Nils Ingull.

”Vill lära mig dyka”

Räddningsteamet pratar lite med Mahmoud. Hans framtidsplaner är att praktisera på Migrationsverket. De behöver nog någon som honom - som kan både svenska och arabiska, konstaterar han.

– Jag skulle också vilja lära mig dyka. Jag kanske kan träna med er?

Efter en stund tar teamet med sig pojkarna till räddningsbåten vid bryggan. Den är betydligt mindre än båten som räddade familjen. Pojkarna blir guidade runt och får pröva att sitta vid rodret.

Kvar på stranden står mormor och mamma. De är oerhört lättade över att vara i Sverige.

Berätta om när ni blev räddade. Vad tänkte du när du såg Jens och de andra?

– När jag såg dem så blev jag så lycklig. Vi hade varit där två dagar utan mat och dricka. Mina barn var så rädda. Jag var säker på att vi inte skulle klara oss en natt till. Vi hade kramat varandra och tagit farväl den dagen, säger Hbab Alassd.

Hbab trodde inte sina ögon när hon såg att båten hade en svensk flagga.

– Det var som en dröm att det kom en svensk båt och räddade oss. Vi var så rädda. Vi trodde att vi skulle dö allihop på klippan.

Nu känner hon en oro inför framtiden. Familjen har ännu inte haft sin första intervju på Migrationsverket och det är osäkert om de får stanna.

– Jag känner mig trygg här. Jag vill så gärna att vi ska bli godkända som bli medborgare. Jag har haft det jättetufft. Jag har vandrat genom många länder utan min man. Barnen är min styrka. Min äldsta son vill bli tandläkare och min yngsta son vill bli arkitekt.

Längre än så klarar hon inte av att prata. Oron tar överhanden och tårarna kommer.