Ulf Lindgrens egen historia

HÄLSA

Skånepågen Ulf var stolt när han en gång valdes in av kompisarna i ”100-kilosklubben”. Idag är han ännu stoltare över att att ha gått ur klubben.

Här är Ulfs egen, häpnadsväckande berättelse om viktresan, tur och retur. En berättelse om ett frosseri utan like.

Historien om Ulf Lindgren har pågått mycket längre än så. I hela hans vuxna liv, i 20 år. Idag har han gått ner från 128 till 99 kilo. På tio månader.

Hans berättelse om hur han kunde bli så tjock kan stämma in på hundratusentals andra svenska män.

”I min barndom var det självklart med smör och grädde i matlagningen. Det mesta stektes i smör och till alla (otroligt goda) såser och gratänger var det vispgrädde som gällde. Och det vankades mycket mat; mer än vad någon kunde äta upp.

Det var väl inte utan orsak min farmor kallade oss för "tjocka släkten"!

När det gällde kakor, godis och läsk var inte tillgången helt fri, men jag fick mer än tillräckligt.

I skolans hemkunskap fick jag snart upp ögonen för att baka chokladbollar, sockerkakor och kokossnittar. Och det gjorde jag flera dagar i veckan under en period. Minns också tre centimeter tjocka limpsmörgåsar med ett rejält lager smör och honung. Fotboll och andra sunda aktiviteter var jag aldrig sär-skilt intresserad av. Det var roligare att baka...

Mitt första sommarjobb var i en livsmedelsbutik. Ett jobb jag också fortsatte med efter skolan. Hade även en egen närbutik under en tid. Roligt och lärorikt, men samtidigt förödande med tanke på den ständiga tillgången på wienerbröd, kanelsnäckor, mariabullar (fyllda med vispgrädde), chips, ostbågar, godis och coca cola... Från morgon till kväll, ibland sju dagar i veckan.

I första egna lägenheten, i tjugoårsåldern, bestod maten huvudsakligen av pizza, hamburgare med pommes frites och pizza. Till frukost ofta ett antal smörgåsar med massor av smör och marmelad. När kompisarna kom på besök gjorde vi ofta våfflor med sylt och vispgrädde.

Ute med motorcyklarna var målet ofta en pizzeria eller en Burger King, minns den gången jag åt fyra (4) Whopper. Var mätt säkert en hel timme efteråt... En av oss hade till yttermera visso ett eget gatukök. Det var han, jag och en annan kille som startade ”100-kilosklubben”.. Idag låter det bara dumt och pinsamt, men så gick det till.

I tjugofemårsåldern började jag som resande säljare. Mycket trevligt med ny tjänstebil och bra lön. Samtidigt som det blev mycket fet "vägmat" och ofta en godispåse och en läsk i sätet intill.

En kväll i veckan gick jag på gourmetmatlagningskurs. Kul och inspirerande. Fast på gott och ont.

Med tanke på att förrätten kunde bestå av en smörstekt toast med räkor i majonäs, varmrätten oxfilé i grönpepparsås gjord på vispgrädde med potatisgratäng gjord med smör och vispgrädde och därefter kanske en moccamousse med en klick vispgrädde (vad annars), kunde fettintaget för en kväll egentligen vara tillräckligt för en hel vecka...

Till detta serverades drink - öl&nubbe - rödvin - kaffe &cognac samt en grogg till diskningen. En helt vanlig onsdagskväll!

Sedan ett antal år tillbaka säljer jag specialdesignade presentförpackningar innehållande konfektyr från Marabou, Fazer, Cloetta eller Anthon Berg.

Ofta är jag på kundbesök i Stockholm eller Göteborg och varje kväll på hotellet har jag firat dagens försäljningsresultat och belönat mig (eller tröstat mig när det inte gått så bra) med något gott på menyn och ett par starköl därtill. Därefter kanske ett biobesök med obligatorisk jättepåse blandat smågodis och läsk.

Frukostbuffén går heller inte av för hackor: först en tallrik full med bacon, prinskorv, småköttbullar, potatiskroketter, och smörstekta champinjonhattar. Allt som finns. Det ingår ju i priset! Därefter två eller tre småfranska med ost och marmelad och som avslutning ett wienerbröd eller en muffin. Eller varför inte både och? Gott till kaffet! Därefter dagens rätt några timmar senare, en korv och ett choklad på eftermiddagen och ännu en "belöningsmiddag" på kvällen.

En rejäl tankeställare fick jag dock en morgon på Sheraton Hotel i Stockholm. En amerikan, som måste ha vägt minst 160 kg, laddade upp med ännu mer bacon och kroketter än jag.

Han fick egentligen inte plats i den sviktande stolen, men pressade sig ner, slukade allt och gick därefter och tog om!

Det var en grotesk syn - tänk om det var jag om några år...”

Tomas Sjöman