Knepen som avslöjar lögnaren

1 av 3
Bill Clinton höll sig inte till sanningen i Lewinsky-förhören.
HÄLSA

Man tror att de ska vara otydliga, rastlösa och nervösa.

De agerar precis tvärtom.

Pär-Anders Granhag, doktor i rättspsykologi, avslöjar hur en lögnare beter sig i sin strävan att verka sanningsenlig.

Att ljuga och luras är ett vanligt mänskligt beteende. Vi anammar det redan som bebisar. Vi ljuger för att belönas, slippa straff, verka bättre eller undvika skam. Tester visar att vi även ljuger om hur ofta vi ljuger. Men de vanligaste lögnerna är de ”vita”. Med dem ger kvinnor oftast halvhjärtade komplimanger för att stärka relationer och män framhäver skrävlande sig själva.

Det är säkerheten som avslöjar

– För att ljuga krävs att man medvetet förvränger fakta. Om man säger något som sen visar sig vara osant så är det ingen lögn, då man handlat i god tro, säger Pär-Anders Granhag, doktor i rättspsykologi vid Göteborgs universitet.

Det finns inget vetenskapligt underbyggt universalknep som avslöjar en lögnare, men många småtecken syns när kroppsspråk och ord kombineras. Och tvärtemot vad man kan tro är det snarare säkerhet än nervositet som avslöjar.

– Lögnare är mindre yviga, sitter mer stilla och möter blicken oftare än en sanningssägare. I polisförhör beter sig många misstänkta överkontrollerat och är välrepeterade, välförberedda i sina svar och varken gestikulerar, vandrar med blicken eller trummar med fingrarna. De är mycket måna om att inte uppträda som folk tror att lögnare gör, säger Pär-Anders Granhag och fortsätter:

– Se på Clinton. Han ljög angående sin relation med Monika Lewinsky, stirrade stint in i kameran och betonade varje ord för att verka ärlig.

De som tror sig vara bäst på att se när någon ljuger är ofta de som är sämst. Folks uppfattning om hur lögnare agerar ofta är stereotypa och felaktiga. Om lögnare och sanningssägare ska berätta samma sak flera gånger är lögnarnas berättelser likadana varje gång. Det är naturligt att en sann berättelse varierar lite om den berättas flera gånger. Någon som inte är orolig för vad den sagt lämnar heller inte exakt samma redogörelse vid skilda förhör. Men en lögnare memorerar och repeterar varje detalj.

Målar lätt in sig i ett hörn

– Minnet fungerar ju så att man tappar och lägger till efter hand och det finns en naturlig variation hos en sanningssägare som inte finns hos en lögnare, säger Pär-Anders Granhag.

Försök att träna personer i att bättre avslöja lögnare har gått dåligt. Amerikanska forskare fann att även luttrade grupper som FBI och polis föll i samma fälla som cirka 95 procent av befolkningen, nämligen cognitiv closure – behovet av att bestämma sig snabbt.

– Om folk vid förhör ska bedöma om en misstänkts utsaga är sann eller inte så har de flesta bestämt sig redan efter 12–15 sekunder. De bästa bestämmer sig först efter förhöret, har inga stereotypa uppfattningar och är heller inte snabba att bedöma folk till vardags, säger Pär-Anders Granhag.

Börjar man ljuga i ung ålder och märker att man kommer undan med det blir det svårare att sluta. Utan mycket gott minne och stor uppfinningsrikedom är det lätt att måla in sig i ett hörn. Bästa sättet att ta sig ur en lögn är att lägga korten på bordet.

– Visst, folk blir ledsna, men inte hälften så ledsna som om det senare avslöjas att du ljugit.

Erika Widell