- Jag brukade gråta när min son somnat

När Britt blev änka hade hon redan sörjt i flera månader

HÄLSA

Axel hade inte ens hunnit fylla sju år när hans pappa dog ett par dagar före julafton för två år sedan. Samtidigt blev hans mamma änka.

Här berättar Britt Lundquist om sorgearbetet och hur hon och hennes son bearbetat saknaden efter pappa Jan.

När Britts man blev sjuk började en lång och smärtsam vandring. Nu är hon änka och pratar varje dag med sin son om pappa Jan.
Foto: SANNA SJÖSWÄRD
När Britts man blev sjuk började en lång och smärtsam vandring. Nu är hon änka och pratar varje dag med sin son om pappa Jan.

- Vad vill du göra nu? frågade Britt sin son när de hade tagit farväl av pappan på sjukhuset.

- Först vill jag julpynta, sen vill jag gå på McDonalds och sen vill jag hälsa på mormor.

Britt Lundquist lät sonen bestämma. De åkte till Årsta torg, köpte gran och for hem och julpyntade.

- Där på torget hoppades jag att ingen skulle se mig. Vad skulle de tänka om mig om de fått veta att min man dött ett par timmar tidigare?

Dödsfallet kom inte oväntat. Jan Lundquist hade en allvarlig njursjukdom som sakta men säkert bröt ner honom. Fyra försök att transplantera en ny njure hade misslyckats och han blev sjukare och sjukare.

- De sista fem åren drev jag allt själv. Jan orkade ingenting.

När Jan dog var gråten slut

Under det sista halvåret blev sjukhusvistelserna allt tätare. När maken dog hade Britt Lundquist redan hunnit sörja i månader.

- Jag grät på kvällarna när Jan var på sjukhus och Axel sov, säger hon och minns hur hemskt det kändes första gången hon vågade tänka tanken att hon skulle bli änka.

De många tårarna under sjukdomstiden gjorde det kanske på sitt sätt lättare den dag Jan lämnade henne för gott.

- Då grät jag inte. Jag hade redan gråtit färdigt. Jag var bara oändligt, otroligt trött i ett halvår. Det enda jag orkade när Axel somnat var att sitta som en hösäck i soffan och titta på dåliga tv-program, berättar Britt Lundquist.

Saknaden kom när den värsta tröttheten släppt.

- Det var väldigt tomt på kvällarna.

Sonen Axel blev klängig

Axel, som varit en självständig kille, blev mammig efter faderns död.

- Han var som ett plåster på mig. Jag kunde inte resa mig och gå in i ett annat rum förrän han frågade vart jag skulle.

Visst förstod hon att han var rädd att mista också henne. Men den nya efterhängsenheten blev ändå plågsam och irriterande.

- Därför blev kvällarnas tystnad en befrielse. Då kunde jag vara i fred med mina tankar. Då hade jag min stund med Janne.

Det är inte bara Axel som funderar över risken att något kan hända hans mamma. Liksom andra ensamstående föräldrar har Britt Lundquist tänkt mycket på hur det ska gå för sonen om det värsta skulle ske.

- Jag har utsett en god man till Axel och jag har en rejäl livförsäkring. Han ska inte behöva sakna något ekonomiskt.

Kvällarna blev en befrielse

Den långa sjukdomstiden och tiden efter Jans död har lärt Britt att ta itu med obehagligheter direkt. Att skjuta upp det svåra gör bara ont värre. Det är självklart för henne att ge Axel raka svar på alla frågor.

- Jag är alltid ärlig mot honom, berättar alltid hur det är.

Visst skulle hon vilja skydda sonen från allt elände. Men livet är som det är.

- Barn lever här och nu. De kräver mat och lek även om någon just har dött. Det är det som är så underbart med barn.

Fortfarande finns Jan ständigt med i tankarna.

- Vi pratar om honom varje dag. Axel är så otroligt lik sin pappa till sättet.

Barnen måste också få sörja

Eva Tiwe