”Folk tror att man är berusad”

Rita tvingades flytta för att få hjälp mot yrseln

HÄLSA

Rita Olsson fruktar väderomslag och stora folksamlingar.

Hon är rädd att få ett nytt yrselanfall.

– Folk tror att man är berusad, säger Rita.

– Jag önskar jag fick bära en bindel med några prickar runt armen, som de synskadade. Då kanske omgivningen bättre skulle förstå mitt handikapp, säger Rita Olsson.
Foto: Sofia Ekström
– Jag önskar jag fick bära en bindel med några prickar runt armen, som de synskadade. Då kanske omgivningen bättre skulle förstå mitt handikapp, säger Rita Olsson.

Rita Olsson, 49, har ett ansvarsfullt ekonomiarbete inom den privata sektorn. Hon lever skötsamt, älskar sitt arbete, är glad, öppen och humoristisk.

Utåt syns absolut ingenting av den lömska sjukdomen. Vilket, paradoxalt nog, är Ritas stora problem.

– ”Ja, ja, lite yr i huvudet blir jag ibland också” brukar folk svara. Önskar jag fick bära en bindel med några prickar runt armen, som de synskadade. Då kanske omgivningen bättre skulle förstå mitt handikapp och behandla mig därefter.

Vi träffas i gallerian i Skärholmens centrum. Utanför strilar regnet från en mörk himmel, inomhus kilar hundratals personer kors och tvärs runt Rita.

Tränat på att stänga ute brus

– Just den här situationen var tidigare väldigt jobbig. säger Rita och ser sig omkring.

Hon har, sedan det första anfallet hösten 1997, tränat upp sin förmåga att stänga ute omgivningens sus och brus. I dag är hon, tack vare en förstående läkare, på väg att bli frisk.

Men hennes stäng av-knapp fungerar inte alltid.

På jobbet kan yrselanfallen komma oväntat, speciellt vid hastiga väderomslag. Då måste Rita ropa på en kollega, som ringer Ritas make eller dotter, som måste ordna hjälp med hemtransport. Det funkar bra.

Incidenterna utomhus, däremot, kan bli fasansfulla upplevelser. Plötsligt börjar marken snurrra under fötterna. För att inte ramla omkull måste Rita söka stöd mot närmaste vägg.

”Det känns förnedrande”

– Folk tror att man är berusad och tittar nedlåtande, det känns förnedrande, säger Rita. Eftersom anfallen normalt håller på i tre–fyra timmar tar man sig inte ens fem meter ensam. Det är svårt att hålla ögonen öppna.

Rita Gerhardsdotter-Olssons första ”attack” kom helt oväntat, för snart tre år sedan, i samband med en middagsbjudning i hemmet. Plötsligt vid spisen började allting susa till i skallen. Hon kräktes, kunde inte öppna ögonen, fick söka stöd mot väggen.

Trodde det var en tumör

Rita, värdinnan, trodde att hon drabbats av hjärntumör och att hon skulle dö. Men efter tre-fyra timmars sömn vaknade Rita pigg och helt symptomfri. Hon förstod ingenting. Några veckor senare kom nästa anfall.

– Som om man sticker hål på en såpbubbla i skallen. Har det väl börjat susa är det liksom kört, säger Rita och ställer sig i bankomatkön.

Symptomen, som förvärras under den mörka årstiden, tvingade Rita att uppsöka läkare.

Men där, i den lilla småländska staden, kände hon sig inte tagen på allvar. Tvärtom.

– Hade bara två alternativ, säger Rita. Att flytta till Stockholm och uppsöka en expert eller lägga mig ner och självdö.

– Jag är glad att jag valde livet. Det kändes som att komma till himmelriket när jag träffade läkaren på Karolinska sjukhuset. Han förstod och ställde hela tiden rätt frågor.

Lång behandling väntar

För Rita, som just gått igenom ett första balanstest, väntar en lång behandling. Om inte tabletterna och medicinerna hjälper, så har läkaren förklarat att det kan bli aktuellt med ett kirurgiskt ingrepp på balansorganet.

– Läkaren tror att ett sjukt balanssinne på vänster öra, mitt döva öra, orsakar anfallen.

Fotograferingen är klar, trots stressen och trängseln klarade Rita av att hålla alla yrseltendenser på avstånd.

Denna gång.

De tre vanligaste yrselsjukdomarna

Tomas Sjöman