Himmel och helvete…

Bergscykling gör semestern till ett äventyr

1 av 2 | Foto: Tomas Sjöman
Det bränner snart i låren och i värmen skriker kroppen efter mer vätska.
HÄLSA

Den vackra serpentinvägen har tagit skepnad av en oändlig giftorm. Låren ömmar, kroppen skriker efter vätska.

Men ännu är jag inte ens halvvägs till toppen på berget.

Att cykla på Mallorca kan vara ett helvete.

Men mest ett himmelrike.

Mallorca, semesterön som under några vårmånader förvandlas till Europas häftigaste cykelparadis. Under påskveckan ser jag inte en enda människa bada i havet, däremot svärmar drygt 40 000 pedalryttare fram över ön, som bålgetingar.

Ungdomar på vift, äldre par på tandemcyklar, picknick- och ryggsäcksfolket på mountainbike, färgglada landsvägstrampare, elitcyklisterna som flyger fram.

Fina asfaltvägar, flack, lättrampad terräng, underbar, doftrik natur och perfekt väder (konstant sol och cirka 20 plusgrader) lockar många nationaliteter att söka en aktiv, äventyrssemester vid en tidpunkt då ön fortfarande väntar på charterinvasionen.

Här har cyklisterna företräde, bilarna avvaktar lugnt i kön och kör om först när kusten är klar.

Upp och ner för värsta bergen

Det bördiga spanska landskapet och den medeltida bycharmen till trots, det är bergen som sätter färgen på cykling. Därför har vi valt den tuffaste av alla dagsetapper på Mallorca, ”Kust-Klassikern”. Från utgångspunkten, Puerto de Andratx till ”målet” i Alcudia, på andra sidan ön ska det trampas 136 km, upp och ner för öns värsta bergstoppar.

Det blir en sagolik tur, med svindlande vacker havsutsikt. Med gemensamt, växelvis dragande håller vi lätt en marschfart på cirka 30 kilometer i timmen. Åtminstone på de flacka partierna.

I konstnärsbyn Deia sitter fem cyklande pensionärer från Newcaste och äter lunch. Att cykla tillsammans har blivit en livsstil för dessa solbrända, seniga engelsmän, oavsett om det handlar om Provance, Alperna eller bergen på Mallorca.

Vi kämpar vidare. En punktering blir bara till ett välkommet avbrott. Den fixas på sex minuter av gängets mest erfarne ”hjälpryttare”, Paris-Brest-cyklisten Bosse Sjöberg.

Halvvägs upp till den sista och grymmaste toppen av dem alla, Puig Major (1 036 meter över havet) är man inte särskilt kaxig. Det handlar om att överleva smärtan i låren, att inte få kramp.

Vi, ett 20-tal cykelmotionärer från Stockholmsklubben Fredrikshofs IF, klättrar, under tystnad, uppför serpentinvägarna. Vid foten av berget såg Puig Majors guldglänsande topp ointaglig ut. Men skenet bedrar, lutningen blir aldrig brantare än 10 grader. Alla, även vår 69-åring, tar sig långsamt uppför, på hyrcyklarnas lägsta växlar.

Värt varje minut av smärta

500 meter kvar, jag sätter in en euforisk ”spurt” mot toppen. 192, 193, 194...pulsklockan avslöjar att kroppen närmar sig den maximala syreupptagningsförmågan. Lyckokänslan att ha besegrat berget är värd varje minut av smärta det tog att sega sig den 15 kilometer långa serpentinen mot toppen. Vi återsamlas, dricker, fotograferar. Några jublar högt av lycka.

I 50–60 kilometers fart kastar vi oss nästan rusiga utför Puig Majors fyra mil långa norrsida. Ändå blir vi omkörda – av andra cyklister!

Halv sex på kvällen, i den nedåtgående solen, radar vi svettiga upp våra gula hyrcyklar utanför hotellbaren. En kall öl smakar gudomligt.

Vi pratar snart om nästa dags etapp.

Cykla i solen:

Viktig utrustning

Tomas Sjöman