– Jag sa hej då till mina bröst

1 av 2 | Foto: Maria Östlin
När Pernilla fick cancerbeskedet tänkte hon inte ”Varför just jag”, utan ”Jaha, jag också”.
HÄLSA

Varje år får tusentals svenska kvinnor det svåra beskedet: Du har bröstcancer.

Pernilla Hillborg är en av de drabbade. En stor tumör opererades bort men Pernilla fick ett nytt bröst – med hjälp av en helt ny metod.

 P ernilla Hillborg, 47, från Sollentuna ligger på en säng på Radiumhemmet vid Karolinska sjukhuset i Stockholm och väntar. Hon är här för att få cytostatikabehandling, var tredje vecka kommer hon hit för att få medicin mot sin bröstcancer. Sjuksköterskan Karin kommer in i rummet och ger Pernilla medicinen via dropp. För att Pernillas ådror ska slippa bli sönderstuckna får hon den flytande medicinen via en sorts ventil som är inopererad strax under det ena nyckelbenet. Medicinen är giftig. Den dödar cancercellerna men gör också att Pernilla tappar håret, ögonfransarna, ögonbrynen, att hennes naglar blir gula och blodkärlen blir sköra.

– Att tappa håret är inte så farligt, säger Pernilla, som hade långt hår nästan ner till midjan innan hon blev sjuk.

– Håret växer ju ut igen. Det viktigaste är ju att jag blir frisk.

Det var i höstas som Pernilla fick veta att hon hade cancer.

– Jag upptäckte några knölar i mitt vänstra bröst förra våren, men trodde först att det var mjölkkörtlar. När jag ringde en mottagning för boka tid för mammografi, bröströntgen, fick jag bara beskedet att jag skulle bli kallad när jag fyllt 50. Tiden gick, jag hade inte ont, men efter några månader så kändes det ändå som om något var fel. Jag ringde igen, bad att få komma och ta prover och fick en tid till slut. Efter några dagar fick jag beskedet av en läkare: ”Du har en stor tumör i ditt vänstra bröst, vi måste ta bort hela bröstet.” Trots att jag var beredd så reagerade jag starkt och började gråta, jag minns att jag bad läkaren om en pappersnäsduk och att hon sa: ”Ja, det är väl det minsta vi kan göra för dig.”

Pernilla fick frågan om hon ville att de skulle rekonstruera hennes bröst samtidigt som de tog bort tumören, och det sa hon ja till. Tolv dagar senare var det dags för operation, Pernilla berättar att hon tog farväl av båda sina bröst innan hon åkte till sjukhuset.

– Jag sa hej då och pussade på dem, det kunde jag göra eftersom jag hade ganska stora och hängiga bröst.

Under operationen togs tumören (som var åtta gånger två centimeter stor) och all annan vävnad bort. En silikonprotes stoppades in i bröstet. För att brösten skulle bli lika varandra så gjorde läkarna om det andra bröstet också, det blev mindre och fastare för att bli likt silikonbröstet.

Pernilla är nöjd med resultatet och säger att det var skönt att se sig själv i spegeln utan att känna sig stympad och helt platt.

När Pernilla har kläder på sig kan ingen ana att hon har opererat sig, brösten ser helt naturliga ut under behån och tröjan. Men när brösten är nakna syns spåren, det cancerangripna bröstet saknar en bröstvårta.

– Läkarna frågade om de skulle knipsa av halva bröstvårtan på det friska bröstet och sätta det på det sjuka, men det lät så obehagligt att jag sa nej, säger Pernilla som funderar på att tatuera dit en blomma eller något på bröstet för att få en mittpunkt.

När Pernilla fick cancerbeskedet bestämde hon sig för att tala öppet om sin sjukdom, även med sina barn som är fem och åtta år gamla.

– Jag är uppvuxen i en läkarfamilj, vi har alltid pratat sjukdomar vid middagsbordet så för mig var det inte något konstigt. Jag berättade för mina barn att jag hade en farlig knöl. ”Kan du dö, mamma?”, frågade min åttaåriga dotter och jag sa ”Ja, det kan jag”.

Om några veckor börjar Pernilla på strålbehandling. Hon kommer att få strålning fem dagar i veckan i fyra till fem veckor, tre minuter per dag. Hon vet att strålbehandlingen kan ge biverkningar som brännskador på huden. Ändå ser hon fram emot nästa steg i behandlingen, vill komma ett steg närmare ett friskt liv.

– Frisk kommer jag att bli. Det har jag bestämt mig för.

Mammografi eller inte?

Helene Arkhem