Hon tänker göra upp med skräcken

Anna vill inte låta sin spindelfobi styra resten av livet

HÄLSA

Det sitter en spindel på väggen. Anna kniper ihop munnen hårt, hårt. Halsen snörs till och hjärtat bankar. Tårarna rinner och hon svettas.

– Samtidigt bannar jag mig själv. Jag vill ju inte att spindlarna ska ha övertaget.

Foto: Johan Krüger

Men så länge Anna Nordlinder, 33, har spindelfobi, så länge behåller spindlarna makten över hennes liv.

De allra flesta av oss tycker nog att spindlar är ganska obehagliga, inget man vill ha i sängen liksom. Vi sopar bort, lyfter ut eller slår ihjäl allt efter läggning.

Men för Anna handlar det inte om obehag. Det handlar om fasa och skräck. Om det sitter en spindel vid ytterdörren så vågar hon sig inte ut. Hellre kommer hon för sent till jobbet än tar sig förbi den hemska åttabenta varelsen.

– Ibland har jag till och med funderat på att hoppa från balkongen.

De spindlar som bor hemma hos Anna Nordlinder är inte vanliga spindlar. De är jättespindlar, minst stora som handflatan. Åtminstone beskriver hon dem så.

– Det är inte bara som jag inbillar mig. Det är faktiskt sant att de är ovanligt stora, det säger alla som sett dem.

Tror den ska attackera

Anna klarar inte av att hålla huvudet klart när hon kommer i kontakt med spindlar. Visst vet hon att hon är fånig, men det hjälper inte. Det är en sak att tänka och resonera förnuftigt när inga spindlar är i närheten, en helt annan att göra det bland lömska kryp med åtta ben.

För när spindeln väl sitter där på golvet, på väggen eller i taket så är hon övertygad om att den är ute efter henne, att den tänker attackera henne, att den tänker ta sig in i munnen på henne.

– Jag vet precis hur det känns när de kryper runt inne i munnen och de där ludna, äckliga benen sticker ut, säger Anna

I verkligheten har hon ingen aning. I verkligheten har det aldrig hänt att någon spindel krupit in i hennes mun. Men när Anna drömmer mardrömmar om spindelattacker så beter sig de ofantligt stora spindlarna exakt så. Det är därför hon automatiskt kniper ihop munnen när hon ser en spindel.

Hos Anna pressar sig spindlarna genom väggar och golv bara för att förpesta hennes tillvaro. Där kommer de med sina huggtänder, beredda att göra livet surt för henne.

– Det är ren terror.

”De bör hålla sig i naturen”

Det spelar ingen roll att spindlarna är helt ofarliga för människor och att de till och med gör nytta genom att äta upp andra insekter.

– Jag tycker att de ska hålla sig ute i naturen där de hör hemma. Men det är klart, jag kan ju fatta att de trivs hemma hos mig, jag vågar ju inte röra dem.

Förra sommaren var det kallt och regnigt mest hela tiden – en idealisk spindelsommar. Anna ringde Anticimex för att få hjälp att utrota alla dem som invaderat hennes bostad.

Men eftersom spindlar inte är skadedjur fick hon ingen hjälp.

Till slut blev spindlarna så många och stora att Anna inte klarade av att bo ensam längre. Hon packade, låste dörren till lägenheten i Huddinge söder om Stockholm och flyttade hem till tryggheten hos föräldrarna.

– Det vill jag inte behöva göra igen.

Därför sökte hon hjälp redan i höstas och tack vare tips från sin gudmor kom hon i kontakt med Kerstin Hellström. Behandlingen började i april och efter ett enda möte gjorde Anna något hon inte vågat tidigare.

– Jag slog ihjäl en spindel, kastade mig med full kraft på den med en toffel i högsta hugg.

Spindeln visade sig vid närmare beskådan – undersökningen stod pappa för, Anna vågade inte ens lyfta den telefonkatalog hon skräckslagen placerat ovanpå – vara en mycket död skalbagge.

”Jag klara mig själv”

Det var första gången hon gick i närkamp med något som tycktes vara en spindel. Men inte den sista:

– I sommar ska jag klara mig själv.

Anna Nordlinder har inga planer på att börja älska spindlar eller ens att våga hålla dem i handen. Hon vill bara byta ut sin fobi mot det där alldeles vanliga obehaget.

– Jag vill kunna mota ut en spindel och slippa vara skakig flera timmar efteråt.

Det finns tre typer av fobier

Eva Tiwe