Det gungar skönt i öknen!

Från kamelryggen ser vi fyra länder samtidigt

1 av 3 | Foto: Börje Thuresson
KAMELEN SYLVIE har ingen brådska när hon bär Hälsas reporter Petra Holm genom öknen. Då och då måste guiden Rafael Oruon piska lite lätt på Sylvie med en käpp för att hon inte ska hamna på efterkälken.
HÄLSA

Jag vet att en kamel kan springa 40 kilometer i timmen.

Det vet inte Sylvie.

Om hon gick lite saktare skulle vi stå helt stilla.

Då och då vänder hon på huvudet och stirrar på mig med anklagande blick.

Hur kan jag begära att hon ska gå fortare när det finns blommor att käka?

Är man i Eilat måste man testa en äkta kamelsafari. I fyra timmar gungar man fram i Negevöknen, tre meter upp i luften, på en kamel. Utan att någon annan håller i tyglarna.

Det är ljuvligt – även om kameler är det slöaste kreatur jag någonsin träffat på.

I Dubai är kamelrace större än hästkapplöpning. En snabb kamel kan springa 40 kilometer i timmen och kostar ett par miljoner.

Det imponerar inte alls på min kamel Sylvie, som egentligen är en dromedar. Faktum är, att hon nästan fnyser när jag sparkar henne lätt i sidorna för att inte hamna på efterkälken.

Rafael gör konster på ryggen

Framför oss guppar fyra andra kameler, varav tre av ryttarna är turister precis som vi. Den fjärde är vår guide, Rafael Oruon.

Då och då gör han konster på kamelryggen, som att stå på sadeln, rida bakochfram och tända en cigarett samtidigt som hans kamel Rosanna galopperar.

– Ni vet väl att manliga kameler är livsfarliga? säger han och ler pillemariskt.

– När de är brunstiga kan de vända sig om och slita ryttaren ur sadeln med bara tänderna, nickar han och visar oss Rosannas stora, fyrkantiga, brungula tänder.

– Men ni behöver inte vara oroliga – honor är trygga och snälla, de gör inte en fluga förnär, skrattar han när vi vrider oss nervöst i sadeln.

Vi stannar högt uppe på en bergsplatå där vi ser fyra länder samtidigt: Saudiarabien, Israel, Jordanien och Egypten.

Utsikten är fantastisk, med mjuka bergssilhuetter så långt ögat kan nå, varvat med djupa dalar av rödbrun sand, sten och små oaser med låga träd och buskar. Överallt växer små vita blommor som är mums för kameler.

Här ska bakas pitabröd!

Efter en kort paus leder vi våra kameler till en oas några hundra meter ner i en dalsänka. Jag tar tag i Sylvies grimma och hon följer mig snällt ner, bara ett par decimeter bakom mig. När jag stannar till stannar hon upp, och utan knot går hon med på att fortsätta gå. Det vankas grönt gräs och vila.

Rafael tänder elden och hämtar en stor gjutjärnsgryta som han lägger uppochner över elden. Här ska bakas pitabröd!

Rafael bakar ihop en deg som han lägger över grytans svängda botten. Efter fem minuter är brödet klart och han breder ut en hummusblandning över brödet och ger oss varsin bit. Vem trodde att lite mjöl och vatten kunde smaka så gott?

Efter en knapp timme fortsätter vi färden mot kamelfarmen, fastbunda vid varandra den här gången.

– Kamelerna blir så ivriga när de vet att de ska hem så det finns risk att de börjar galoppera ohejdat, förklarar Rafael.

Sylvie – galoppera ohejdat?

Aldrig!

Inte när det finns så mycket smaskens längs vägkanten.

Puckeln är ett skafferi

Här kan du rida kamel i Sverige

Petra Holm