– Nu törs jag mer och ger mig aldrig

1 av 2 | Foto: LINA ÖSTLING
rosmari neuzil har börjat cykla kortare sträckor. Det klarar hon även om hon har kvar lite ryggvärk tack vare träning med kognitiv beteendeterapi. Rädslan för värken har släppt och det har gjort henne mindre spänd. Hon längtar till sommaren då hon för första gången sen hon var barn kan plocka blåbär igen. Nu vågar hon böja på ryggen.
HÄLSA

Rosmari kunde inte böja sig ner av svår ryggvärk.

I dag klarar hon det.

– Jag har tränat på att inte vara rädd för värken och att röra mig trots att det gör lite ont, säger hon.

Rosmari Neuzil, 38, har deltagit i en studie vid Universitetssjukhuset i Örebro där man behandlar patienter med ryggvärk med kognitiv beteendeterapi.

– Jag vet nu och har själv upplevt att värken inte är farlig. Det gör att jag spänner mig mindre och får då mindre ont, säger hon.

Det som framför allt hjälpt henne var att få kunskap om hur ryggen ser ut och fungerar, till exempel när hon böjer på den.

– Om jag inte fått veta detta hade jag aldrig orkat fortsätta träningen. Läkare måste ta sig tid att förklara vad som händer i ryggen vid olika rörelser. Annars kan man fantisera om något helt annat som inte är sant.

Rosmari började få ont i ryggen när hon var tolv år. Hon klarade inte att vara med i skolgymnastiken. Skolsköterskan hittade dock inget fel. Först när hon var 18 år upptäckte en ortoped att hennes högerben var cirka två centimeter kortare än det vänstra.

Ryggen snedbelastad

– Värken berodde på att jag snedbelastat ryggen. Jag hade också omedvetet försökt kompensera det kortare benet genom att inte använda hälen utan gå mer på tå.

Hon fick inlägg att ha i skon så att benen blev lika långa.

– Det gjorde fruktansvärt ont i början. Men ryggen blev bättre efter ett tag. Men jag vågade inte använda den av rädsla för att det skulle göra mer ont. Jag har till exempel inte plockat bär, som jag tycker jättemycket om, sedan jag var barn. Jag var rädd att inte kunna räta på ryggen och komma upp igen.

Rosmari, som arbetar bland annat som lokalvårdare för ett bostadsföretag, fick också ryggskott då och då.

– Jag kom då inte ur sängen och var tvungen att sjukskriva mig.

När hon såg att man sökte personer med ryggvärk till en studie anmälde hon sig.

– Jag orkade inte med min ryggvärk längre, kände jag. Det fick bära eller brista.

Det började med att hon fick tala om vad hon just den dagen inte kunde göra på grund av ryggvärken. Hon kunde till exempel inte gå ner på huk och ta upp något från golvet och fick då börja träna på det.

Började motionera

– Jag plockade som första uppgift upp leksaker från golvet hos min syster som har barn.

– Det gjorde så ont att jag nästan började gråta. Men jag försökte ändå. Jag upptäckte då att det gick allt bättre ju mer jag höll på. Det var inte farligt!

Vardagsträningen är viktig. Rosmari har kaffemuggen på översta hyllan för att träna att sträcka sig efter den. Det klarade hon inte tidigare. Hon kan också veckohandla och bära backar.

– Förut var jag rädd att det skulle knäcka till i ryggen om jag bar för mycket. Jag tränar också att vrida ryggen när jag dukar av från köksbordet till diskbänken intill.

Rosmari har börjat cykla och motionera kortare sträckor.

– Jag springer tio meter och går tio meter omväxlande.

Livet har blivit annorlunda.

– Jag törs mer och ger mig inte. Jag har fortfarande ont då och då. Men när det tar emot fortsätter jag ändå, för jag vet att det blir bättre. Tidigare blev jag livrädd om det högg till.

Fler länkar:

Ann-Cathrine Björnör Carlsson