Han såg mamma tyna bort

Sven Wollter: Vården måste ge dementa ett värdigt liv

HÄLSA

Han såg sin mamma tyna bort i demens.

Och han har själv haft sjukdomen, i filmen En sång för Martin.

- Vårdens ansvar måste vara att göra det den svaga inte kan själv - hävda människans integritet, säger Sven Wollter som i tisdags talade inför anhöriga i Göteborg.

"SJUKDOMEN EN DEL AV LIVET" - Sjukdomar ska placeras i förhållande till resten av livet. Är man i första hand sjuk blir man sjukare än man är, säger Sven Wollter, som i tisdags talade inför anhöriga vid Alzheimerföreningens demensseminarium i Göteborg. Intresset för seminariet var stort - de 400 sittplatserna i Svenska Mässan räckte inte till.
Foto: PETER WIDING
"SJUKDOMEN EN DEL AV LIVET" - Sjukdomar ska placeras i förhållande till resten av livet. Är man i första hand sjuk blir man sjukare än man är, säger Sven Wollter, som i tisdags talade inför anhöriga vid Alzheimerföreningens demensseminarium i Göteborg. Intresset för seminariet var stort - de 400 sittplatserna i Svenska Mässan räckte inte till.

Sven Wollter liknar demens vid en andlig amputation.

- Jag tror att dementa kan bygga sig en ny andlig värld med nya förutsättningar. Som en fantastisk mänsklig försvarsmekanism, säger han när vi några dagar före seminariet träffas i hans lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

- Här satt jag och Viveka i tre dagar och läste manuset för varandra, berättar han och stannar till vid två fåtöljer framför den öppna spisen.

Sista filmen med Viveka

I det soliga vardagsrummet hänger en affisch från filmen som blev parets sista gemensamma innan Viveka Seldahl i november gick bort i cancer.

- Mina upplevelser är giltiga för alla som kommit i kontakt med sjukdomen. Jag är inte expert, men glad om vår film bidragit till att lyfta fram demens och reducera skräckvisionerna.

I filmen får Wollters rollfigur, dirigenten Martin, diagnosen Alzheimers sjukdom. Medan Martin pendlar mellan medvetenhet och total förvirring hamnar hustrun Barbara i kläm mellan sorg, dåligt samvete och maktlöshet.

Sven Wollter minns att han själv kände maktlöshet inför sin mammas demens. Hon insjuknade i 75-årsåldern och bäddade ibland för alla barn och barnbarn fast de inte ens var i närheten.

Sonen tog det naturligt

- För mig var det djupt ångestfyllda möten.

- Men min son Kalle, som då var 3-4 år, tog allt helt naturligt. Konstigt. Det är som att vi med åren fördärvar våra resurser att möta svåra situationer.

Sven Wollter berättar att han som offentlig person lätt kan säga: "Så och så vill jag ha det. Om det strider mot era principer så är det inte mitt utan ert problem."

Men alla orkar inte hävda sin integritet - där behövs vården.

- Vårdens ansvar kan inte bara vara att fråga "är det bra så här?" utan "vad kan vi göra så att den här människan trots sin utsatthet kan känna att hon har befäl över sitt eget liv?"

Fönster mot världen

I filmen försvinner Martin allt längre in i sin egen värld.

- Jag tror att en dement har fönster ut till vår värld. Ibland är fönstren öppna - men ibland måste den sjuke stänga dem.

När fler och fler fönster stängts återstår instinkten.

Lycka blir smaken av söt choklad, en smekande hand, kända toner från en tid då allt ännu var klart.

- Det sista som lämnar oss alla, dementa och friska, är det som gör oss till människor - fantasin, intuitionen, känsligheten.

Demens kostar 40 miljarder varje år

Britt Peruzzi