Tjuvläs Lily Priors bok La Cucina

En roman om bordets fröjder och köttets lusta

HÄLSA

PROLOG

Där ligger jag i hela min härlighet och känner den svala, sidenmatta ekskivan mot min nakna hud. Svällande skinkor och lår. Detta är höjdpunkten, sista lektionen. Jag sträcker ut mig i skenet från de levande ljusen och betraktar l’Inglese som rör sig i skuggorna i bortre delen av köket. Slamret av kastruller avbryts ibland av sommarnattens ljud som kommer insipprande: en myggas surr, en mulas skriande.

L’Inverno – VINTERN

Kapitel ett

Häll mjölet i en hög på bordet. Det gamla ekbordet, en kvarleva från Nonna Calzinos tid, med en matt lyster i den släta skivan efter många års dagligt bruk. Inte för mycket mjöl. Inte för lite. Precis lagom. Fint mjöl av durumvete, malt av Papa Grazzi i Mascali. Strö på lite havssalt, snåla inte. Tillsätt några färska ägg och ett par extra äggulor, lagom många i förhållande till mängden mjöl, lite fin olivolja och en liten, liten skvätt kallt vatten. Arbeta in vätskan i mjölet med fingertopparna tills alla ingredienser blandats till en elastisk deg. Äggen kan kännas lite slemmiga att ta i, men det är så det är. Knåda väl, arbeta nedåt, framåt.

Knåda tills armarna börjar värka och små svettdroppar börjar tillra längs ryggraden, från någonstans mellan skulderbladen ner mot springan mellan skinkorna. Om det är vinter, vill säga; på sommaren forsar svetten över ansikte och hals, gör kläderna fuktiga och droppar ner på bordet och golvets blanknötta stenhällar.

När degen är slät och elastisk penslar du den med lite olja, täcker den med en fuktig duk och låter den vila, för även den är trött. Medan du väntar på att degen ska slappna av kan du bläddra igenom en veckotidning för att kolla senaste modet, eller titta ut genom fönstret för att se hur den unga Maria flirtar med brevbäraren nere vid gathörnet. Titta på Fredo som kommer cyklande, eller på en flock vildhundar som smitit från hundfångaren; på livet som pågår utanför.

Sen kan du börja kavla. Pudra lite mjöl på bordet och dela upp din deg i åtta lika stora delar. Tag en degklump och kavla med jämna tag bort från dig, tänk på att hålla ett jämnt tryck och kavla ut en rektangulär platta. Fortsätt kavla tills pastaplattan är riktigt stor och ungefär lika tunn som ett knivblad. Ett knivblad, sådant som skar upp strupen på Bartolomeo. Som gled in i hans vackra, unga kropp som en coltello i mjukt smör.

Dela degplattan i två delar på längden och häng dem över en stång att torka i fem minuter. Upprepa proceduren med de resterande degklumparna tills du har sexton degsjok. Skär varje sjok i de tunnaste strimlor du kan. Låt dessa vila över stången i ytterligare fem minuter. Nu är din spaghetti färdig och du kan äta den till lunch med en ljuvlig sås på färska tomater, basilika, glänsande auberginer och ricottaost, när kontorsslavarna, akrobaterna och slaktarna vänder hem för sin siesta och den larmande staden faller i tystnad under några få timmar.

Efter mordet på Bartolomeo knådade jag pasta varje dag och varje natt. Jag drog mig tillbaka till köket på samma vis som vissa kvinnor drar sig tillbaka i ett kloster, såsom Pasquala Tredici gjorde när hennes käresta, Roberto, blivit uppsprättad av en tjur.

Jag har alltid älskat mat, på den tiden var den det enda som förmådde trösta mig. Det dröjde mycket länge innan jag trädde ut ur min självvalda exil i la cucina. Jag dämpade min sorg genom att laga mat, laga mer mat och ännu lite mer mat.

På den tiden bodde jag fortfarande med min familj på gården i Alcantaradalen nedanför fästningen i Castiglione, på östra sidan av Sicilien, i närheten av den stora vulkanens sluttningar.

Alcantaradalen är känd för sin bördighet. Dess oliver är köttigare, dess apelsiner saftigare, dess grisar fläskigare än i någon annan trakt. Överflödet i naturen speglar sig också i människorna, som i allmänhet är sunda, kraftiga och starka.

Vårt manfolks virilitet och våra kvinnors fertilitet är också vida berömd; familjerna brukar vara stora här och parningsdriften är stark hos såväl människor som djur.

Av någon underlig anledning är det lika vanligt med flerbarnsfödslar hos kvinnorna som hos suggorna i vår dal; vi föder många tvillingar, trillingar och till och med fyrlingar, identiska små nunor fyller klassrummen i byskolan. Vi är så vana vid att se dubbletter och tripletter bland drängar, husfruar och getaherdar att ingen längre reagerar, utom främlingar förstås. Men det kommer få främlingar hit.

I vår lummiga dal sägs det att elden i våra länder får sin styrka från det mullrande berget som dominerar vår horisont. Det sätter sin prägel på alla dem som framlever sina dagar i dess skugga, berget som i miljontals år ejakulerat sina egna livssafter och klätt in sluttningarna i bördig, svart lava.

Kapitel två

För att börja från början: Jag heter Rosa Fiore. Jag tillhör Fiorefamiljen, en urgammal släkt som har bott här på Sicilien ända sedan de gamla grekernas tid, sägs det.

Min familj bestod av mina föräldrar, Madre och Padre Fiore, och, fram till mitt nionde år, mina sex äldre bröder: Luigi, Leonardo, Mario, Giuliano, Giuseppe och Salvatore. När jag var åtta föddes mina två yngre bröder, Guerra och Pace.

Min familj var väl ganska typisk siciliansk, antar jag – stor och bullrig.

Min mor, Isabella Fiore, var en liten men enastående kvinna som styrde över la fattoria likt den hämndens ängel som tittar ner från frisen på Chiesa di San Pietro. Alla var rädda för henne. Papa sa att hennes svarta ögon kunde spruta gift som en huggormshona, men själv såg jag aldrig detta hända.

Min far var stor och burdus och fullkomligt livrädd för Mama. Käre Papa. Jag såg honom aldrig någonsin utan sin herdeluva, inte ens inomhus; han till och med badade med den på, även om jag måste erkänna att han inte badade speciellt ofta. Han hade den på sig även på natten, för säkerhets skull om en eldsvåda skulle bryta ut eller, vilket var mer troligt, vulkanen skulle få ett utbrott. Papa hade också ständigt ett senapsplåster i nacken, under hela sitt vuxna liv, för att dölja en rinnande böld som aldrig ville läka.

När jag var tolv försvann Papa. Men vänta, nu går jag händelserna i förväg.

Mama och Papa sa aldrig ett ord till varandra, åtminstone aldrig vad jag hörde. De upprätthöll en kylig distans trots att de bägge var besatta av ett outsläckligt begär efter varandras kroppar. Begäret var så stort att man ofta fann dem kopulerande å det vildaste precis var som helst; på höloftet, i kostallet, ute på åkrarna. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag insåg vad de faktiskt hade hållit på med. Som flicka var jag oskyldig som en liten lärka, precis så som Mama ville att jag skulle vara. Så alla de gånger jag råkade kliva rakt på dem medan de knullade sans och vett ur varandra, registrerade jag helt enkelt inte vad som hände, inte förrän långt, långt senare.

Sedan den hungriga draken som bodde mellan hennes lår fått sitt lystmäte, i alla fall för stunden, drog Mama ner sina kjolar. Hon brukade kasta en blick på Papa som var så full av förakt att han blev lika livrädd varje gång, varpå hans slaknande lem krympte än fortare. Efter detta avsked återgick Mama till bondhustruns eviga plikter.

Ur denna lyckliga förening sprang, när jag var åtta år, mina tvillingbröder Guerra och Pace, Krig och Fred.

Natten då de föddes hängde en tung, vargul måne lågt över dalen, och traktens folk stod samlade i dess sken utanför la fattoria. De hade kommit för att de hört rykten om en onaturlig födsel hemma hos Fiores. Denna förebådades samma morgon på en granngård, där en kulting med två knorrar fötts, ett tecken säkert som något att naturen var rubbad.

Det är sant och visst att Mamas mage de senaste veckorna svällt upp till sådana proportioner att till och med fölstoet nere i hagen betraktade henne medlidande. Hon bar alldeles säkert på mer än ett barn, kanske till och med fler än två, fast det var ju å andra sidan ingen ovanlighet i vår dal.

Folkhopen väntade otåligt på nyheter, de lät en flaska grappa gå runt i laget för att hålla kylan stången. De blåste på sina stela fingrar för att värma dem, och andedräkten stod som rök omkring dem. I fjärran mullrade vulkanen sina ständiga hotelser, och viskningarna växte till handfasta rykten: Isabella Fiore var på väg att föda fram ett monstrum.

Några av de mer hällörade fingrade på sina radband och mumlade brinnande böner, medan andra tände facklor för att hålla de onda andarna borta.

Inne i huset var jag och mina bröder inlåsta i la cucina och tillsagda att leka framför brasan. Vi visste att något underligt var på väg att hända, men vi fick inte reda på vad det rörde sig om. Det är bra lustigt hur vi som barn genast nosar oss till saker som är tabu; vi vet instinktivt vilka frågor vi kan ställa och vilka saker vi absolut inte får tala om. Pojkarna satt och spelade poker och ägnade sig åt ett eller annat litet slagsmål medan jag bakade en sats honungskakor för att lugna mina åttaåriga nerver.

Plötsligt, just som jag skulle till att röra ner valnötterna i den heta honungen, skar ett ihållande skri genom natten. Det följdes av ännu ett, och så ett till. Vi stirrade med fasa på varandra.

Utanför var det flera av byborna som var tvungna att hålla för öronen, så högt var oljudet och så förtvivlat skriet.

Skrikandet bara fortsatte och fortsatte. Alla kakorna var gräddade och uppätna och vi hade somnat i glödskenet när ett nytt skrik, högre än något av de tidigare, resulterade i att allt annat blev tyst som i graven. Det gjorde att jag vaknade med ett ryck, så att jag trillade ner från min lilla pall och slog mig mot stenplattorna. Jag kikade ut mellan springorna i dörren på folksamlingen utanför, och såg hur alla byborna korsade sig som på en given signal.

Alldeles utanför dörren stod en kvinna som sa: ”Isabella Fiore är död, det är en sak som är säker. Ingen kvinna, hur stark hon än är, kan överleva ett sådant värkarbete och en så plågsam förlossning.”

Kvinnan som stod närmast nickade instämmande och korsade sig igen.

Vad betydde allt det här, frågade jag mig. Jag förstod ingenting. Rent instinktivt började jag knåda till en deg. Ingenting har någonsin kunnat trösta mig så som att jobba med knytnävarna i en varm, elastisk massa.

Så bröts tystnaden av babyskrik, och så stämde ytterligare en baby in.

Då överlevde barnen i alla fall, mumlade några av kvinnorna. Prisa Herren; skriken lät ju faktiskt riktigt mänskliga.

Det dröjde inte länge innan Margarita Gengiva, den tandlösa barnmorskan som alltid fanns på plats när det timade en födsel i trakten, stack ut huvudet från ett fönster på övervåningen.

”Det är ett monstrum!” skrek hon upphetsat genom sina mjuka gommar, varpå de som stod nedanför stänktes ner av saliv.

Och så överröstade hon larmet från den skränande hopen nedanför med sitt trumfkort:

”Det är en tingest med två huvuden, en kropp, två armar och tre ben.”

Varpå hon viftade avvärjande med sin näsduk mot de församlade och drog sig in i huset igen. Hon stängde fönstret bakom sig med en ljudlig smäll.

Vid den heliga ärkeängeln Gabriel, en tingest med två huvuden och en kropp!

Efter ett i all hast sammankallat möte bland de äldste samlade de modigaste i hopen, som också råkade vara de mest berusade, sig till en deputation. De stegade över gården i samlad tropp och närmade sig huset för att propsa på att man skulle skära strupen av monstret och att kroppen skulle brännas på bål för att förhindra att onda andar fick fäste i trakten.

Prästen, Padre Francesco, steg upp på trappan för att tala lugnande till hopen. Han gjorde korstecknet och läste en välsignelse:

”Benedicat et custodiat nos omnipotens et misericors Dominus, Pater, et Filius, et Spiritus Sanctus. Amen.”

”Amen” ekade såväl troende som ateister med en mun.

”Dessa små barn är inte mer monster än jag är ?” sa han.

Somliga, som fått lite för mycket vin innanför skjortan, stötte till varandra i sidan och flinade.

”Ta dem till era hjärtan, gott folk, för de är lika beroende av Guds kärlek som ni är.”

”Visst, Padre, men sen när vinet surnar i sina tunnor”, sa Fuscolo Bancale.

”När mina getter går vilse i bergen”, tillade Sperato Maddaloni.

”När mina ostar surnar på hyllorna”, sa Mafalda Pruneto.

”När mina oliver får röta”, sa Sesto Fissaggi.

” ? Då vet vi att vi fått vårt straff för att ha släppt in en djävul förklädd till barn i vår krets”, sammanfattade Fuscolo och kastade en ilsken blick med sitt enda öga mot prästen.

”Må Herren bevara oss för djävlar och onda andar”, tillade Mafalda.

”Och den Heliga Modern från monster och troll”, sa Sperato.

Diskussionen och nedkallandet av förbannelser fortsatte medan gryningen sakta kom krypande, och så småningom skingrades hopen och försvann in i skuggorna.

Kapitel tre

I byn letade man efter en förklaring, och det spekulerades vildsint. Aldrig någonsin hade man skådat något liknande. Det dröjde inte länge förrän Mamas och Papas vandel ifrågasattes av envar.

Man talade om att Papa skulle ha kopulerat med en sugga. Somliga sa att han hade inlåtit sig med feer.

Mama råkade än värre ut. För hade inte Giacomo Meletti sett henne para sig med en vädur? Eller om det var ett får? Ännu vidlyftigare teorier innefattade en antilop eller en vattenbuffel, men dessa förkastades av dem med något vett i skallen, som påpekade att inget av dessa djur fanns i trakten. Och om de gjorde det, var det bara en som sett dem; den pratsjuke och inte särskilt trovärdige korgossen Donatello Mancini.

Mamas förhållande till byprästen, Padre Francesco, ifrågasattes också. Hade man minsann inte sett dem svingande sig i klockrepen i kampanilen? In flagranti på självaste högaltaret? Kunde födelsen vara domen över detta par för att de brutit mot såväl kyskhetslöftet som den äktenskapliga troheten? Borde man underrätta biskopen, rentav?

Mama anklagades också av de mer illasinnade bakdantarna, enligt min bestämda uppfattning på falska grunder, för att ha ägnat sig åt oidipalt samröre med sina söner Luigi, Leonardo, Mario, Giuliano, Giuseppe och Salvatore.

Det skvallrades så mycket att jag inte ens mindes alla detaljer, inte förrän jag själv tvingades genomgå samma sak flera år senare. Men nu går jag händelserna i förväg igen.

Vad som än var anledningen till detta straff, för ett straff måste det ju vara, fanns resultatet där och gick inte att dölja: Isabella Fiore hade fött ett monstrum med två huvuden och en kropp.

Till och med Mamas inneboende själsstyrka fick sig en rejäl törn när hon för första gången såg vad hon närt i sin livmoder. Först trodde hon att hon såg i syne, på grund av smärtan eller kanske den häxbrygd av örter som barnmorskan, Margarita Gengiva, kokat ihop åt henne.

”Herre Jesus, vad i helvete är det där?” skrek hon.

”Det är en baby som det blivit lite fel på”, sa jag som äntligen släppts upp på övervåningen för att titta på mina småbröder.

Jag brottades med den otympliga massan av ett tvillingpar som låg insvepta i en filt i min famn, och frågade på fullaste allvar: ”Är du säker på att du blandat ihop rätt ingredienser, Mama?”

Papa hängde skamset med huvudet. Han kunde knappast hävda att han inte hade del i det hela. Men det låg inte för honom att grubbla, och innan vi visste ordet av hade han sålt en kraftigt censurerad version av tvillingfödseln till La Sicilia, Catanias största dagstidning, komplett med bilder och allt, som renderade honom kortvarig berömmelse och några hundra lire.

Oturligt nog gjorde denna tidningsartikel att några zigenare från Circo Veneziano försökte kidnappa tvillingarna. Deras tanke var att de skulle ställas ut som en speciell attraktion i den kringresande cirkusen och dra in pengar. Försöket misslyckades dock, och jag kan med stolthet hävda att det berodde på min aldrig sviktande vaksamhet.

Dagen då det hände satt jag på trappan och höll ögonen på pojkarna, som sov i sin vagga när två främmande män kom in på gårdsplanen. De var klädda i randiga trikåer med volanger och rosetter, blänkande skor och spetsiga hattar och liknade inga andra män jag någonsin sett hemma på gården.

Jag stirrade på dem medan de närmade sig.

”Vilka är ni?” frågade jag modigt.

”Var inte rädd. Vi har kommit för att hämta de små. Din mamma har sagt att det går bra. Så ja, ge hit dem nu.”

”Det tänker jag inte alls”, sa jag trotsigt.

En av dem sträckte sig fram för att dra till sig vaggan. Snabbt var jag framme och bet en stor bit ur hans hand. Han hoppade omkring av smärta medan blodet droppade på marken, och han använde ord som jag aldrig hört tidigare (Mama var noga med att man inte fick svära i köket). Jag grabbade tag i vaggan och började gasta på hjälp. Mina skrik väckte tvillingarna, som stämde in i mina ylanden.

Den andre mannen lät sig inte bekomma utan gjorde allt för att slita vaggan ur mina händer, men jag hängde i för allt vad jag var värd och skrek högre och högre.

Långt om länge kom Papa ut ur kostallet. Han försökte knäppa byxorna med ena handen medan han hötte med en högaffel i den andra. Han gjorde ett utfall mot männen, som flydde när de såg det vassa redskapet.

Från den dagen lämnade vi aldrig de små utan uppsikt ens en sekund, och det dröjde länge innan jag slutade drömma mardrömmar om de hemska männen i sina bjärta kläder. Cirkus har jag aldrig varit på.

Mama kom tyvärr aldrig över sin motvilja mot tvillingarna. Så det var jag som fick axla modersrollen för de gräsliga små skapelserna; jag ändrade babykläderna jag stickat medan Mama var havande och jag bytte deras blöjor.

L’Estate – SOMMAREN

Kapitel nio

Det var en perfekt sensommarkväll. En stor, röd sol hade hängt sig kvar vid horisonten över havet länge, länge innan den helt plötsligt försvann utom synhåll. Det var en sån där kväll som fortsätter att vara varm trots att solen gått ner, en kväll där alla föremål tycks rosenskimrande av den värme solstrålarna skänkt under dagen.

Jag vandrade barfota i l’Ingleses villaträdgård i Acquasanta. Jag var uppfylld av glädje, en känsla av den mest underbara njutning som rusade runt i mitt blod och fyllde minsta skrymsle.

Inne i huset höll l’Inglese på att förbereda middagen. I kväll var det han som skulle laga mat till mig, och han lät mig inte ens kika in i köket. Jag älskar överraskningar och såg fram emot måltiden med lika delar spänning och upphetsning. Jag visste att mannen i köket inte skulle kunna göra mig besviken, lika lite som han skulle kunna företa sig något förväntat. Om jag lärt mig någonting om honom de senaste veckorna var det att han var fullständigt oförutsägbar.

Vilken sommar vi haft! Det var som om hela mitt föregående liv varit ett genrep för detta. Som jag förändrats de senaste veckorna. Från att ha varit en musgrå nucka till bibliotekarie hade jag plötsligt blivit kvinna, en riktig kvinna.

Personalen på biblioteket kunde inte fatta det; till och med Costanza hade slutat göra narr av mig. I själva verket var hennes blickar snarare vördnadsfulla. Hon visste hur det förhöll sig, att hon själv aldrig skulle ha klarat av en man som han trots alla hennes framgångar hos det motsatta könet. Han var inte en man man lekte med.

För första gången i mitt liv var jag lycklig, helt och fullt. Skulle jag dö i morgon vore jag nöjd med livet – jag hade fått uppleva det, uppleva hur det kändes att vara älskad.

Marmorplattorna på trädgårdsgångarna var fortfarande varma av solen och kändes lite dammiga under mina nakna fötter. Bara för ett par veckor sedan hade jag levat ett halvt liv, ett liv med släckt belysning, i dunkel. Nu var jag mottaglig för alla möjliga intryck: känslan av sten under fotsulorna, färgen på havet, dess doft, hur kvällsbrisen smekte min kind, hur själva luften kändes mot hyn. Jag drog ett djupt andetag som för att insupa hela denna nya värld: daggen, ljudet av ett skratt i fjärran, fontänernas porlande, svalt vatten, dämpad klockklang, barn som leker, fåglar som sjunger och insekter som surrar, cikadorna i lövverket, en stor hund som skäller någonstans och så långt, långt borta dunkandet från ett tåg på rälsen, palmbladens skuggmönster, glimten av en ödla mot en vit vägg innan den försvinner ur ögonvrån.

Trädgården i Acquasanta var det närmaste paradiset jag någonsin kommit. Välansade palmer och doftande pinjer varvades med fruktträd vars grenar dignade av apelsiner, citroner, grapefrukt och kumquat.

Låga buxbomshäckar omgav blomsterrabatterna. Där fanns blåklint, luktärt och vita liljor. Enorma terracottakrukor omgavs av murgröna och vällde över av rosa geranier.

Jag gick där på gångstigen och kände det som om jag levde någon annans liv; var det möjligt att detta hände Rosa Fiore? Jag kikade ner i brunnen som låg insvept i en sky av klätterrosor. Jag ropade mitt namn. Den svarade tillbaka, ekade ”Roooooosa, Rooooooosa”.

”Rooosa!” Någon annan kallade på mig; det var l’Inglese som kom ut med ett glas vin. Han hade skjorta, ett par flottiga espadriller och en bredbrättad hatt. Ingenting annat.

”Har du det bra här ute, min Rosa?”

”Ja, jag mår så bra, här är så vackert.”

”Nu är det strax klart.”

Han kysste mig, utforskade min tunga, mjukt, långt in, innan han återvände till köket med en stor utbuktning vid skjortskörten.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle kunna vara så avslappnad med någon. Jag älskade allt hos honom. Framför allt älskade jag hans mod: hans bravur, hans vildhet, att han struntade i konventioner, struntade i vad folk tyckte om honom. Han var en fri man, fri att vara sig själv. Jag antar att det var just detta som gjorde att jag känt mig dragen till honom från första början; först liknade det fara, men det var mer än så, det låg djupare, det var en röst långt inom mig som viskade om frihet, som gav mig mod att för första gången vara mig själv.

Jag älskade hans värme, hans passion, hans aptit på livet, hans överdåd. Livet vid hans sida var ett ständigt accelererande äventyr, varje dag lärde han mig något nytt.

Rent fysiskt älskade jag hans doft, hans andedräkt, hans mjuka, varma kropp, de underbara saker den gjorde med min, sättet på vilket han fick mig att känna mig som en prinsessa, hur han lockade mig till skratt. Han hade förändrat hela mitt liv.

Jag insåg inte just då hur mycket det faktiskt var jag inte visste om honom. Jag var helt uppslukad av hans väsen och kunde inte förmå mig att se objektivt på det hela. Ögat kan inte uppfatta sådant som ligger för nära: en tidningssida blir ett enda suddigt svartvitt virrvarr, anletsdrag förvridna och frånstötande. Jag var fullt upptagen med att leva, likt en pappersbit som sugs upp av en vindil, virvlar runt bland hustaken och singlar omkring i luften innan den slutligen landar på gatan igen. Jag strövade runt bland ringblommorna och andades in den saltmättade doften från havet. Kvällsbrisen rasslade i palmbladen och kittlade gullregnet som vällde in över murarna.

Långt ute till havs, fjärran pirens skyddande famn, guppade en liten segelbåt i vågorna. En liten gaslanterna lyste i det tilltagande mörkret. Himmel och hav gick inte längre att skilja åt.

Medan jag betraktade den lilla båten kom l’Inglese gående bakifrån och slöt mig i sina armar. Jag kurade ihop mig i hans famn.

”Nu är allt redo för Signorina Fiores njutning, om du vill vara så snäll och följa mig in i huset.”

Vi gick in, tätt sammanslingrade.

Köket var förvandlat till en magisk grotta. Överallt flämtade levande ljus och stora liljebuketter fyllde luften med berusande dofter. Aromerna från alla kastruller och grytor på spisen hade sin sedvanliga inverkan på mig; smaklökar och sköte fylldes genast av safter.

”Nu, min älskade”, sa l’Inglese, ”medan jag lägger sista handen vid maten vill jag att du tar av dig kläderna.”

Jag kände hur hela mitt inre drog ihop sig när jag började klä av mig. Sakta och utstuderat knäppte jag upp knapparna i klänningen och lät den glida av. Jag kände hans blå blick på min kropp när jag skalade av underklänningen, hur det sprakade av statisk elektricitet och hur mitt hår ställde sig rakt ut på grund av den. Inte sedan l’Inglese skurit loss mig ur korsetten hade jag närmat mig ett sådant plagg. Jag kände mig perfekt nu, inte ett dugg generad för min kropp. Mina bröstvårtor stod rakt ut, stora och hårda av upphetsning, och längs insidan av låret kände jag hur en silverskimrande rännil letade sig neråt.

Jag började smeka honom såsom han älskar. Min beröring var som om en ängel spelade på hans harpa, hade han sagt en gång.

”Rosa, du får inte störa mig medan jag lagar mat, då kan jag inte koncentrera mig. Ta och klättra upp på bordet så länge, jag kommer strax.”

Det var omöjligt att avgöra vilken doft som tog överhanden i köket: sex, nybakt bröd, smältande ost, ugnsstekt kött eller vitlök.

Jag klev upp på en stol och vidare upp på bordet.

Där låg jag i hela min härlighet och kände den svala, sidenmatta ekskivan mot min nakna hud. Svällande skinkor och lår. Detta var höjdpunkten, sista lektionen. Jag sträckte ut mig i skenet från de levande ljusen och betraktade l’Inglese som rörde sig i skuggorna i bortre delen av köket. Slamret av kastruller avbröts ibland av sommarnattens ljus som kom insipprande: en myggas surr, en mulas skriande.

Slutligen var allting redo och l’Inglese kom fram med antipaston, ett stort fat med välmatade ostron. Jag såg att han tagit av sig skjortan och var lika naken som jag. Försiktigt makade han in en liten kudde under mitt huvud, varpå han dukade upp ostronen över min nakna kropp. De kändes mjuka, svala, fuktiga och slemmiga mot huden. Detta var den underbaraste, mest sensuella känsla jag någonsin upplevt.

Han placerade ut dem på min hals, runt och mellan mina svullna bröst, på min putande mage och på venusbergets lilla kulle. Flera stycken petade han in mellan mina lår och de andra på låren, knäna och smalbenen. Det var mycket svårt att ligga still. Hela situationen var så erotiskt laddad att jag var nära orgasmen redan i detta skede.

L’Inglese tog ett halvt steg tillbaka och betraktade scenen mellan halvslutna ögonlock, rättade till en detalj här, en där, tills ostronen låg som han ville på hans levande uppläggningsfat. Äntligen verkade han nöjd och sög i sig det första ostronet från min fot. Jag kände hur hans mustascher kittlade mot huden, och kombinationen av deras styvhet och ostronens slemmiga mjukhet var så överväldigande att jag ryckte till och höll på att förstöra alltihop.

Han höll ostronet mellan läpparna och placerade det i min mun. Det smakade hav, salta, blågröna djup. Jag svalde och kände hur det gled ner för strupen, fyllde hela svalget innan det slank ner.

Nu hade l’Inglese klättrat upp på bordet och sög in de ostron han dukat fram på mig, vartannat svalde han och vartannat matade han mig med. Han arbetade sig upp längs min kropp. Jag var så upphetsad att jag kände mig yr, som om jag höll på att drunkna i ett honungshav som trängde in överallt, i varje springa, och slukade mig totalt.

L’Ingleses magnifika lem nuddade mot min laddade hud och jag flämtade högt i min längtan att få tillfredsställa denna plågande förväntan och lust. Men han fortsatte att mata mig, långsamt och målmedvetet.

Till sist var alla ostronen uppätna och jag var svag, darrande och full av längtan. Mjukt och försiktigt torkade l’Inglese av mig med en handduk som han doppade i isvatten för att få bort all fiskdoft. Jag var så fuktig att det droppade sekret från bordskanten, vällde fram silvrigt slem som plaskade ner på golvet.

Under den korta stund då l’Inglese kontrollerade kryddningen på il primo vandrade mina tankar till kollegerna på biblioteket: chefen, den näbbiga Costanza och de andra biblioteksassistenterna. Vad skulle de tänka om de fick se mig nu, den intorkade gamla ungmön, den skrattretande oskulden Signorina Fiore, liggande naken på l’Ingleses matbord medan han tog för sig direkt från hennes bara kropp? Vad skulle den nyfikna Nonna Frolla tänka, eller mina grannar på Via Vicolo Brugno, eller för den delen den perverse Signor Rivoli? Jag log vid tanken på hur förfärade de skulle ha blivit, vid tanken på mitt underbara, hemliga liv. Jag hade alltid älskat hemligheter.

Mitt i detta funderande kom pastan på bordet. L’Inglese hade helt klart varit en uppmärksam elev och lyckats göra sin egen spaghetti. Det ska sägas att den inte var riktigt lika bra som min egen, men trots allt hade han inte besparat sig någon möda för att laga den.

Han hade åstadkommit en underbar ragù med kött, tomater och massor av vitlök. Medan jag såg på blandade han ihop såsen med pastan. När han försäkrat sig om att den inte var för varm stjälpte han upp alltihop på min kropp. Vilken röra det blev. Pastan var överallt, den täckte hela min omfångsrika kropp. Så ställde han sig grensle på knä över mig och började sörpla i sig de långa spaghettistråna, han sög in dem så att det inte dröjde länge innan även han var täckt av den mustiga såsen. Den kletade fast i hans mustasch, rann över bröstkorg, mage och ben. Han lyfte stora nävar pasta och drog den över mina läppar, matade mig. Det var gudomligt. Mmmmm. En i sanning fantastisk sås; massor av vitlök, möra små köttbitar.

”Är maten okej?” frågade han blygt.

”Den är underbar, verkligen superb.”

Det kändes vidunderligt, vi var bägge täckta av sås. Jag sög girigt i mig spaghettin. Han kletade in den i mitt hår. Jag fick den i öronen, ögonen, överallt.

Slutligen, när vi slickat i oss all sås, svor vi att vi aldrig mer skulle äta spaghetti från tallrik. Det smakade så mycket bättre på det här viset.

Och så övergick vi till il secondo, dikalv med sås av skogssvamp serverad med spenat och färska ärter. Nu var det jag som insisterade på att l’Inglese skulle ligga på bordet. Jag skivade köttet i munsbitstora bitar och dukade upp dem över mage och skrev.

Som jag njöt av att äta från honom, dra in hans doft, slicka upp minsta uns av sås som letat sig in i hans navel eller runnit ner i ljumskarna. Jag sög i mig såsen från hans penis, vilket fick den att sprätta till som om den fått en elektrisk stöt. Nu var det hans tur att stöna och kvida medan jag retade honom med min tunga.

Som efterrätt kletade han in mina bröst med gelato och hallonsås. Iiih, det var kallt. Han garnerade med hela hallon här och där i glassen så att det såg ut som om jag hade många bröstvårtor, och det var omöjligt att avgöra vilka som var äkta. Nu tog l’Inglese en gruvlig hämnd för de tidigare plågorna när jag nafsat efter kalvköttet. Han morrade och bet i hallonen och jag kved högljutt.

När måltiden slutligen var över trängde han in i mig och den längtan som byggts upp under de senaste två timmarna kunde äntligen tillfredsställas.

Så hade vi alltså då bägge lärt oss vår läxa; l’Inglese hade tillägnat sig det sicilianska köket och jag, bibliotekarien, hade lärt mig hur det kändes att älska och bli älskad av en man. Vilken sinnenas bankett!