”Pappa kunde glömma hämta lillebror på lekis”

1 av 3 | Foto: Öyvind Lund
Det har gått åtta månader sedan Ida Abrahamsson, 23, fick veta att hennes pappa drabbats av Alzheimers sjukdom. Att få åka på läger och träffa andra unga med samma erfarenhet är stärkande. Och roligt att få testa nya sporter.
HÄLSA

Josefine Eriksson, 16, har levt med sin pappa Mikaels sjukdom i över fem år.

Han har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Nu gör Josefine allt för att han ska leva ett så bra bra liv som möjligt.

För några veckor sedan korsades Josefines och Ida Abrahamssons vägar – på ett läger i Värmland för barn och ungdomar med demenssjuka föräldrar.

De är i olika åldrar, bor i olika delar av landet och har aldrig träffats förut. Ändå har de mer gemensamt än de flesta andra ungdomar. – Jag fick en chock när mamma berättade att pappa drabbats av alzheimer. Jag visste att det var någonting hemskt men inte exakt vad sjukdomen innebar, säger Ida Abrahamsson, 23.

Hennes pappa, Kent, 54, fick diagnosen för åtta månader sedan. För att komma närmare honom och familjen flyttade hon tillbaka till Värnersborg från Stockholm där hon bodde och arbetade. Föräldrarna är skilda och Ida hälsar på sin pappa i hans lägenhet så ofta hon kan.

– Pappa är fortfarande medveten om att han är sjuk. Ibland när han är lite nere säger han ”det är så hemskt det här”, andra dagar ”allt blir nog bra snart”. Hans humör går lite upp och ner, men mestadels är han vid gott mod.

Ida Abrahamsson säger att hon ser med andra ögon på livet nu. Pappans sjukdom har fått henne att snabbt bli vuxen. Hon känner ett stort ansvar för att han ska må bra och ha trevligt.

– Lyckligtvis är vi tre barn som kan hjälpas åt och stötta varandra. Pappas bröder finns också nära till hands, säger Ida Abrahamsson.

Hon är glad att hennes pappa fått behålla jobbet som grävmaskinist.

– Han kan inte göra samma saker som tidigare, utan kokar mest kaffe och småtjatar med de andra gubbarna. Men jobbet får honom att känna sig behövd och det är det viktigaste, säger Ida Abrahamsson.

För sextonåriga Josefine Eriksson i Ängelholm kom pappa Mikaels diagnos delvis som en lättnad. Äntligen fick hon och övriga familjen svar på varför han betett sig så konstigt under en längre tid.

– Pappa gick ofta in i fel rum och kunde glömma att hämta min lillebror på lekis, säger Josefin Eriksson.

I dag är Mikael, 41, så sjuk att han behöver ha assistenter hos sig dygnet runt.

– Pappa är inte samma person längre. Sjukdomen har helt tagit över. Tidigare jobbade han som murare och var aktiv idrottsman. Allt försvann för honom i och med sjukdomen, säger Josefine Eriksson.

Ibland gråter hon när hon lämnar sin pappas lägenhet. Kanske vore det bättre om han fick dö ändå, kan hon tänka. I nästa sekund fylls hon av en stor ömhet och en stark vilja att se till att pappa lever ett så bra liv som möjligt.

– Pappa kan skratta och ha kul trots att han inte minns särskilt mycket. Han blir så glad när jag hälsar på. Vi har aldrig kramats så mycket som nu. Jag kommer att sakna honom enormt den dag han är borta, säger Josefine.

9 bra råd till dig som är anhörig

Föreningar dit du kan vända dig

Nneka Amu