”En kollega frågade om jag blivit helt dum i huvudet”

Eva, Hasse och Kicki fick diagnosen mitt i livet

1 av 3 | Foto: Lotte Fernvall
Barnbarnen blev livlina Ella, Ivan och Thea kom inom loppet av åtta månader. -De är så enormt gosiga. Utan dem vete farao, jag hade nog tänkt skita i allt. Men det har vänt, säger Eva Thorelius. För fyra år sedan fick hon diagnosen alzheimer, sjukdomen som till slut gjorde det omöjligt för henne att sköta sitt jobb som psykoterapeut.
HÄLSA

Livet rasade mitt i karriären.

De var bara i 50-årsåldern.

När demensen drabbade dem var det ingen som förstod.

Följderna blev ödesdigra - feldiagnoser, mobbing och sårande ord.

- En kollega frågade om jag blivit helt dum i huvudet, säger Eva Thorelius.

Psykoterapeuten Eva skulle träffa en vän vid Konserthuset och hade bara ett stenkast dit när en plötslig ångest övergick i skräck.

– Jag hade gått vilse, fast det bara var hundra meter från mitt jobb.

Eva Thorelius försökte lugna sig själv. Det var säkert bara stressen.

En minnesutredning kort därefter slog undan benen på henne.

Diagnosen alzheimers fanns inte ens i hennes fantasi.

Fyra år senare öppnar hon dörren, tar i hand och visar sedan sin handflata.

– Jag har skrivit ”kl 14” här, för att inte glömma er.

Eva är fotomodellen som blev förskollärare som blev tandsköterska som blev psykoterapeut.

– Mest saknar jag jobbet. Det var så jäkla kul, säger hon och sätter tulpanerna i vatten.

Ingenting i den färgglada och stilsäkra lägenheten vittnar om att hyresgästen är dement. Hon svarar utförligt på alla frågor och är fokuserad. En stund. Sedan upprepar hon sig, tappar tråden och ersätter den med det djupast rotade - jobbet, barnen, barnbarnen och jobbet igen.

Eva var 57 år den dag hjärnröntgen visade på skrumpna hjärnceller.

Hasse Ekehammar, 60, sitter tätt intill sin Monica i soffan och frågar om den där boken, vad den nu hette.

– Du menar filmen ”Sången om Martin”? svarar hon.

Filmen med Sven Wollter som alzheimersjuk dirigent gick rakt in i hjärtat, förklarar Hasse. Sedan, utan förvarning, blir han upprörd över ”arbetskamrater som inte sett”.

- Det tar väldigt mycket, säger han och dunkar handen mot bröstet.

Den prydlige 60-åringen, tidigare byrådirektör på länsstyrelsen, rekryterades hösten 2000 till Folkhälsoinstitutet men antydde tidigt för hustrun att han vantrivdes.

Han hade svårt att hitta, problem med telefoner och datorer och han, fikarummens magnet, kände sig plötsligt utanför.

– Även jag tolkade det som att han var riktigt, riktigt utbränd, säger Monica som med fasa minns fredagseftermiddagen när maken kom hem nedbruten.

– Chefen hade antytt att Hasses svårigheter skulle vara alkoholproblem.

Hasse upplevde att missförståndet på jobbet tystades ner. Först när facket kopplats in beklagades det.

– Det var vansinnigt att detta hände på Folkhälsoinstitutet. Om de inte kan hålla rent inom den egna myndigheten, hur ska de då ta hand om folkhälsan? säger hustrun.

Köksluckorna i Kickis trerumslägenhet är tapetserade med kom ihåg-lappar – telefonnummer till läkare, sonens namnsdag, recept på en köttgryta, fler telefonnummer.

– Ja, så här ser det ut när man har alzheimers. Vad tycker ni?

Kicki ler finurligt. I hennes hem varvas svårmodet med humor, tårar med skratt, för hon är ensamstående tonårsmamma och bara måste gå vidare.

– Jag har – vad heter det nu – acklimatiserat mig. Kan inte lägga mig ner och grina.

Kicki var 52 år när hon fick diagnosen alzheimers.

Kollegorna på banken hade slagit larm om att hon tjatade om samma saker hela tiden och Kicki sjukskrevs för utbrändhet. I tre år pendlade hon mellan sjukskrivning och jobbet, men när arbetsträningen på låneavdelningen kollapsade krävde chefen en ny utredning av företagsläkaren.

– Efter diagnosen gick jag omkring och grät i flera månader.

För psykoterapeuten Eva föll allt på plats med diagnosen - panikattackerna och den oförklarliga ångesten.

Sedan följde en tuff tid. Med sjukpensionen rasade inkomsten och en juristvän fick hjälpa henne att hävda sig i försäkringsdjungeln. Men svårast var kommentarerna.

– Plötsligt blev det fult att jag var sjuk. En manlig chef gick efter och kollade om jag tabbade mig.

Först reagerade Eva genom att gömma sig - sedan blev hon förbannad.

– Livet har krackelerat. Jag har blivit varse vilka som bryr sig och sorterat bort en massa folk.

Dagarna är långa och Eva efterlyser ett forum för yngre drabbade som kan mötas i aktiviteter som inte påverkas av sjukdomen, som måleri eller träning.

Under tiden äter hon sin demensmedicin, har börjat med talböcker, låtsas vara frågvis turist på stan och träffar ofta de tre vuxna barnen, hennes stoltheter.

– Jag anser mig lyckligt lottad. Så många begravningar som jag hunnit gå på. Nu är detta min vardag och jag vill tro att jag är en överlevare.

Hasse lämnade Folkhälsoinstitutet när myndigheten stod inför en omorganisation och vårdcentralen började nu ana mer än utbrändhet. Men hustrun fick tjata sig till utredningen som hösten 2002 visade på alzheimers med tidig debut.

Sjukdomsförloppet har i Hasses fall varit snabbt, han har helt hoppat över den medelsvåra fasen.

– Men den första biståndshandläggaren tyckte att han såg frisk ut. Hon sa att Hasse behövde vara så dålig att han satte byxorna på huvudet för att få kommunens hjälp, berättar Monica som först efter en prejudicerande kammarrättsdom fick dagvården beviljad av Haninge kommun.

Mitt i intervjun ringer det. Det är Hasses 97-åriga mamma som varje eftermiddag kollar läget.

– Jag är mer tankspridd än hon, konstaterat Hasse osentimentalt.

Ena stunden är intrycket av Hasse samlat, andra fallerar språket helt.

– Det är obehagligt när processen startar. Vänta... man saknar samtal. Där har jag tappat mycket.

Processen? Det tar tid att tolka hans ord. Saknar han kanske sitt jobb?

– Ja, det frågade du nyss, svarar Hasse.

På Kickis hallmöbel ligger ”gaphalsen”, som sonen kallar den. Dosan, en medicinkarusell, piper om Kicki glömmer ta demensmedicinen i tid. Här finns också cykelnycklarna.

Kicki fyller dagarna med att cykla, hjälpa till på en pensionärsträff - och med att hoppas på botemedel.

– Jag vill ju inte ha det så här.

Hon drömmer om en ny livskamrat. Men trots sin humor och sitt utseende saknas självförtroendet.

Efter diagnosen träffade hon en man på en dans och blev efter en tid hembjuden till honom på te.

– Ja, det var bara te! skrattar Kicki.

Under fikastunden berättade hon om sjukdomen och när hon stötte på honom nästa gång låtsades han inte känna igen henne.

Kicki kan inte hålla tillbaka tårarna. Sjukdomsinsikten finns där. Men då och då sviktar den.

– Jag oroar mig för pensionen. Men det blir nog bättre när jag blir frisk och kan börja på banken igen.

Diagnos ställs med klocktest

Så får de sjuka hjälp

Tidigare artiklar i serien om demens

Britt Peruzzi