”Mamma ansågs inte vara värd de dyra läkemedlen”

1 av 2 | Foto: lotte fernvall
måleriet en tröst – Utan ro säger det stopp. Man brusar upp. Blir nästan aggressiv, säger Hugo Frank, 75, som väntat förgäves på hjälp och söker tröst i sitt måleri.
HÄLSA

KRISTINEHAMN/ARLÖV

May, 84, fick inte ha kvar sin medicin och Hugo, 75, får inte hjälp för sin aggressivitet.

Äldre dementa nekas ofta utredning, diagnos - och medicin.

-Vi har betalat skatt. Ska man få hjälp när man blir sjuk eller ska man ta en trälåda och hoppa ner direkt? säger Erna Frank, hustru till demenssjuke Hugo.

Hugo sitter vid köksfönstret varje dag och tittar ut. Väntar och väntar.

-Kommunen har lovat dagverksamhet, men ingenting händer, säger hustrun Erna.

Förr var Hugo en glad och aktiv man. Han invandrade från Tjeckoslovakien, blev yrkeslärare, bildade familj och målade fantastiska naturtavlor.

Idag är han en tickande orosbomb. Det har hänt att han gått barfota in till Malmö eller ringt dottern mitt i natten och frågat efter hustrun, som legat bredvid.

Kulmen kom förra året när 75-åringen åkte skytteltrafik till akuten efter vredesutbrott, även mot sin fru.

Sigyn Holst känner igen de aggressiva dragen från sin mamma May som nu vilar vid sjön bakom Lungsunds kyrka i Värmland.

Minnet försvann

May Fredriksson hade som ung vårdat sin demente far och visste att hon själv kunde drabbas. Och sjukdomen kom. Först försvann minnet av senaste barnbarnet, sedan försämrades humöret.

I oktober 2003 var hjälpbehovet totalt och May fick ett rum med pentry på ett ålderdomshem i Filipstad.

På väggarna hängde familjen upp tryggheten: foton på de kära, på Lungsunds kyrka och tavlorna May broderat själv. Men ängslan ville inte släppa.

- Mamma vandrade runt och efter ett tag började hon också ramla och blev blåslagen.

Enligt dottern kom förklaringen vid ett besök på akuten i Karlstad 26 januari 2004.

- Läkaren på hemmet hade, utan att informera oss, satt in tungt dämpande istället för demensmedicinen mamma haft i tio år.

Även Hugo Franks dotter, Christina, är kritisk - till att fem sex läkare träffat pappan i förvirrat tillstånd utan att nämna ordet demens.

-Jag letade på internet. Men ska en dotter behöva ställa diagnos på sin pappa?

En senare utredning i Lund visade att Hugo drabbats av hjärnproppar, så kallad vaskulär demens.

-Men de sa bara småkärlssjukdom. Vad är det och vad ska vi göra nu? säger hustrun Erna.

Hugo har tappat intresset för allt, utom sitt måleri. När det kommer på tal är han ivrig att visa - oljor av hav och klippor, blomsterstilleben och porträtt. Hugo är blygsam men också stolt.

I rummet intill konstaterar hustrun att Hugo ansträngt sig idag, varit lugn. Men i morgon?

May Fredrikssons fall hamnade hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Läkaren bestred att hon handlat fel men gav ändå May tillbaka sin demensmedicin, till dottern Sigyns förvåning.

"Leker med mediciner"

-Jag blev vansinnig. Varför leka med en äldre människas mediciner på det viset?

HSAN friade läkaren från disciplinpåföljd men konstaterade att motivet för att ta bort demensmedicinen borde ha dokumenterats och diskuterats med anhöriga.

- Mamma blev sig aldrig mer lik och en infektion på hösten sänkte immunförsvaret helt.

Sista dygnet var familjen samlad vid hennes bädd, berättade roliga historier och löste korsord.

- Det blev inte mycket gråt. Vi hade redan sörjt i flera år, säger dottern och lägger sina klarröda blommor vid Mays gravlykta.

- Med den här artikeln är det som att mamma talar igen, som att hennes sista uppgift var att visa att demensvården inte får vara slentrian.

Tidigare artiklar i serien:

Britt Peruzzi