Dagens namn: Marika, Marita
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Hälsa

”Hur desperat måste man bli?”

Johan Dåderman försökte få tag på antibiotika till sin sjuke son: det är lättare att få tag i narkotika, anabola steroider och skjutvapen

  Jag har en familj med 3 barn: 5, 6 och 12 år gamla. Dessa går i skola, på fritids och dagis och kommer därigenom i kontakt med mängder av sjukdomar.

Då och då drabbas familjen av en sådan, en favorit i repris är halsfluss på hösten, varvid mild antibiotika behövs. Vi har genomgått detta ett antal gånger och känner väl såväl symptom som vilken medicin som behövs. Nämligen Kåvepenin. Basmedicin, 70 spänn på apoteket.

 

Problemet är att det är lättare att få tag i narkotika, anabola steroider och skjutvapen än just denna antibiotika.

Följande utspelade sig förra hösten:

 

En av mina söner har drabbats av sedvanlig halsfluss. Jag tar därför en semesterdag för att ordna rätt medikamenter åt pojken. Jag har vid ett tidigare tillfälle varit med min hustru i samma ärende på en läkarmottagning i närheten, så jag tar med mig Jonas och åker dit.

 

Blir bemött av en sjuksyster med svåra attitydproblem:

- Du ska inte vara här.

- Eh, nähä? Vad menar du då?

- Du bor fel.

- Bor fel?? På vilket sätt bor jag fel? (vilket jävla uttryckssätt)

- Du bor ju i en annan kommun ju...

- Jaa, det kan väl hända, men postadressen är samma som för den här mottagningen, försöker jag.

- Nä. Då går det inte.

- Nähä? men jag har ju varit här med min hustru tidigare och fått medicin till barnen ju......

Nu himlar sjuksyster med ögonen, suckar och säger det fullständigt obegripliga:

- Ja, men då var det ju lördag!

 

Tydligen så går det bra där på helger då, men inte på vardagar, antar jag. Eller så är det någon egen specialregel beroende på vilken veckodag det är, som alla förväntas känna till.

 

- Men var ska jag vara då, om det här nu är "fel" för att det är måndag? frågar jag.

- Det kan väl inte jag veta, det får du väl hålla ordning på själv! fräser hon då.

Då brast det för första gången den dagen och jag meddelade syster min uppfattning om henne, sjukvården, sossesverige och en del annat, varpå jag och min femårige son, med ögon som tefat, blir bestämt avhysta från faciliteten.

 

Nu då? Står på gatan med en sjuk, gråtande femåring som behöver kåvepenin för att bli frisk. Provar nummerupplysningen.

Mot alla odds vet dom vart jag ska ta vägen. Dom har till och med adressen till vårdcentralen.

Fantastiskt! Tack för det. Jag åker dit direkt.

 

Vårdcentralen jag hänvisats till är en vanlig omgjord bostadslägenhet. När man öppnar dörren finns en liten glaslucka till vänster, innanför vilken det finns en sjuksyster. Resten av lägenheten är full av folk som sitter på väntstolar för att, i bästa fall, förr eller senare få någon hjälp.

 

- Hej jag heter Johan, det här är min son Jonas. Han har halsfluss och behöver penicillin.

- Har du beställt tid?

- Öh, nej, det har jag faktiskt inte?

- Då måste du göra det först.

- Okej, kan jag få boka en tid då kanske?

- Nej, tidsbokningar tar vi bara via telefonen.

- Jaha. Har du möjligen telefonnumret till tidsbokningen då?

Det fick jag faktiskt. Utan att kliva ur kön fram till glasluckan tar jag då upp mobiltelefonen och slår numret.

Till min fasa ser jag tanten på andra sidan luckan ta upp telefonluren och svara "tidsbokningen".

Jag ser henne rätt i ögonen. Hon verkar inte alls förstå att situationen är helt bisarr. Det kanske är jag som är galen tänker jag medan jag ber att få boka en tid över telefonen.

- Tyvärr det är fullt. Vänligen återkom i morgon.

 

Var hittar landstingen dessa människor? Här brast det för andra gången den dagen, med samma resultat. Stående på parkeringen med en sjuk femåring som gråter och behöver kåvepenin.

 

Vad göra? Råna ett apotek? Hur desperat måste man bli?

Är det inte egendomligt att det ska vara så in i helvete omöjligt att få tag på en av de mildaste former av antibiotika som vetenskapen känner?

Efter tre fyra timmars rundringning till vänners vänner och bekanta hittar jag tillslut en vettig läkare som säger ”Jag skriver ut ett E-recept direkt, åk och hämta på närmaste apotek”.

Sagt och gjort. Jonas blev snabbt frisk och hann inte smitta ner sina syskon eller lekkamrater. Detta äventyr tog i sin helhet ungefär elva timmar.

 

Nu är det höst igen. Barnen kommer att få halsfluss igen. Jag fasar för denna händelse.

Tänk om jag skadar någon i ren desperation för att få medicin till mina barn? Inte bra. Inte bra alls.

Eller så slutar det bara med hjärnblödning eller hjärtinfarkt. Förmodligen ett bättre scenario.

 

Jag är därför ivrig köpare av ett par paket Kåvepenin 1g (fenoximetylpenicillinkalium) om du har tillgång till eller har ett par paket över.

Johan Dåderman
SENASTE NYTT

Visa fler