Hon blev förlamad efter förlossningen

Extrem foglossning gjore Anna, 30, handikappad

1 av 3 | Foto: Björn Wanhatalo
Anna med maken Johan och sönerna Kim, 8, och Simon, 2.
HÄLSA

Efter sin andra förlossning blev Anna Hörnfeldt, 30, förlamad. Hennes vänsterben lydde inte och hon skrek av smärta.

Två år senare sitter hon i rullstol.

– Men jag hoppas att det ska bli bra igen. Jag jobbar på det hela tiden, säger hon.

Familjen Olsson-Hörnfeldts hem i Örnsköldsvik ser ut som vilket hem som helst. Man får kryssa sig fram mellan möblerna och pusta ut när man gått uppför trappan till övervåningen. Inget konstig med det, förutom att Anna Hörnfeldt själv sitter i rullstol.

– Vi har inte anpassat huset alls, säger hon.

– Jag vill att allt ska se så normalt ut som möjligt.

Därför får även trösklarna sitta kvar, trots att de utgör fartgupp mellan rummen.

Men Annas motvilja att förenkla sin tillvaro beror inte på någon självuppoffring. Istället är hon helt inställd på att det kommer en dag då hon inte behöver rullstolen mer.

Fick ont tidigt

I mars 2004 födde Anna sin andra son, Simon, efter en minst sagt tuff graviditet. Redan efter 7–8 veckor fick hon ont av foglossning.

– Det gjorde fruktansvärt ont. Det kändes som om knivblad stack mig i ljumskarna, berättar Anna.

Smärtan baktill i bäckenet vägrade ge med sig och efter några månader blev hon sjukskriven.

– Jag kunde inte jobba mer och blev sjukskriven. Men ingen förklarade vad som var fel. Jag fick bara höra att det var normalt.

Anna fick problem med att röra sig. Hon behövde hjälp att ta sig ur sängen och att klä på sig. Sista tiden före förlossningen satt hon i en fåtölj i vardagsrummet och bara väntade.

– Till slut var det en barnmorska som tyckte att det fick vara nog. Hon tyckte att det var dags att sätta i gång förlossningen.

Mardrömsförlossning

Det tog bara två timmar innan Simon var ute. Men för Anna blev förlossningen en mardröm.

– Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag bara skrek och skrek.

Till råga på allt domnade kroppen från midjan och neråt.

– Jag kunde inte röra mitt vänsterben.

Hon fick hjälp av en sjukgymnast med att få igång kroppen igen. Känseln i benen kom tillbaka, men smärtorna i bäckenet var värre än någonsin tidigare.

– Läkarna sa att jag skulle bli bättre inom sex veckor, men det blev jag inte. Sedan sa en barnmorska att det kunde ta upp till tre månader. Och en sjukgymnast menade att det kunde ta ett halvår. Men jag hade fortfarande lika ont.

Annas tidigare liv var som bortblåst.

– Jag jobbade heltid och tyckte om att gå ut och dansa. Jag höll på med en massa aktiviteter.

Under hösten 2004 blev hon successivt sämre.

– Jag mådde så dåligt, både psykiskt och fysiskt.

Hon blev då sjukskriven, och är det än i dag. Anna har tillbringat timmar i telefonköer och dagar på flera olika sjukhus. Hon fick flera diagnoser, men inget förändrades. Värken var fortfarande kvar.

Använder gripklo

Hon berättar att det kändes som en befrielse när hon fick en rullstol. Med hjälp av den kan hon förflytta sig i hemmet. Och för att slippa resa sig använder hon en sorts förlängd gripklo för att ta ner koppar och fat ur skåpen. Några kantstötta muggar vittnar om att det inte alltid går som planerat.

Hon kan inte städa eller dammsuga, men i alla fall hänga med barnen. Hon får mycket hjälp av vänner och släktingar för att klara av det praktiska. Sambon Johan har under tiden fått dra ett tungt lass.

Efter ytterligare några turer inom sjukvården fick Anna en remiss till en specialist på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Där fick hon rådet att träna upp musklerna kring bäckenet.

– Men jag tränade och tränade och blev inte bättre.

Och nu står hoppet till en specialist i Ängelholm som eventuellt kan stel-operera bäckenet.

– Jag har berättat om hur jag mår och hur jag har haft det. Nu väntar jag bara på svar.

Hoppfull

Anna andas inte ett uns av bitterhet när hon berättar. Och hon är full av hopp.

– Det är klart att jag hoppas, annars kunde man ju lika gärna lägga ner direkt, säger Anna.

Men samtidigt gnager frågorna som hon ännu inte har fått svar på.

– Jag är helt säker på att allt blev värre genom förlossningen och jag undrar hur jag hade mått i dag om jag hade fått kejsarsnitt.

– Och hade det inte blivit bättre om vi hade vänt oss till en specialist med en gång?

Några av frågorna kommer säkert aldrig att få något svar, men Anna väljer att se framåt ändå.

– Jag längtar efter att kunna gå ut och gå med barnen. Och göra sådant som alla andra småbarnsföräldrar gör.

Hälften drabbas

Ingen bot finns

Johan Gunnarsson