Lena vågade inte vistas bland folk

Vägde 122 kilo och skar sig själv

1 av 3 | Foto: MIA CARLSSON
LEVER IGEN I dag är Lena fri från sitt självhat och respekterar sig själv och andra.
HÄLSA

För ett knappt år sedan fick hon ångest av folkmassor och vägde 122 kilo.

Lena, 24, har känt sig utanför sedan barnsben. Så träffade hon ”sin flock”, en självhjälpsgrupp för borderlinepersoner.

– För första gången kände jag mig inte ensam.

Redan som femåring förstod Lena att hon var annorlunda. När kompisarna ville hoppa hage och leka kull, drog hon sig undan.

– Jag hade inget behov av att vara med andra barn. Det låter kanske lite snobbigt, men jag har alltid känt mig äldre och på en annan nivå, berättar hon.

Vi träffas i fikarummet på hennes jobb. Lena arbetar i dag halvtid som administratör på Carpe Diem, en lokalavdelning inom Riksförbundet för mental och social hälsa. På fikaborden brinner ljus i lyktor. Utanför är vintermorgonen rå och kulen. Lena pratar fort och mycket, skrattar ofta och ställer gärna upp i reportaget för att tvätta bort skamstämpeln som psykiska sjukdomar ger.

– Det är på tiden att psykvården jämställs med den fysiska vården.

Själv har hon en borderlinediagnos och säger att ordet ”borderline” ofta blir förknippat med psykopater och galna mördare.

Många är tjejer

– Det är helt fel. 80 procent av oss är tjejer. Skadar vi någon är det oss själva, säger hon, visar ett decimeterlångt rakbladsärr på vänster handled och fortsätter:

– Jag har inte skadat någon annan. Jag är inget monster.

För mindre än ett år sedan levde hon helt isolerad och tordes knappt gå till Konsum för att köpa mjölk. Något som känns ofattbart.

– Jag har till största delen kommit över min sociala fobi, men tycker fortfarande att det är läskigt att ringa upp någon.

När Lena gick i andra klass kopplade hennes lärare in en barnpsykolog på hennes ”fall” och ordnade lekar på rasterna så att Lena skulle lockas att vara med. Något som mest var plågsamt.

– Jag ville sitta inne och läsa, men det fick jag inte. Alla skulle ju ut i friska luften. Ofta gick jag till skogen, satte mig på en sten och väntade på att det skulle ringa in.

Ensam som barn

Trots att hon var ett ensamt barn, kände hon sig inte olycklig.

– Jag pratade knappt med de andra eleverna, men trivdes med det. Jag var inte ledsen. Men inte heller glad, säger hon.

Känslan förstärktes när hon kom i puberteten och började högstadiet. När andra jämnåriga tjejer snackade om vilken kille de tyckte var snyggast och skvallrade om vad det gjort under helgen, kände sig Lena totalt utanför.

Allt oftare stannade hon hemma från skolan med ursäkten ”ont i magen”.

– Jag var ju ett barn, så jag kunde inte sätta ord som ”ångest” och ”utanförskap” på hur jag kände. I stället drog jag till med ”ont i magen”.

Hon flydde in i böckernas värld. Blev helt absorberad av boken Grottbjörnens folk. Huvudpersonen är cromagnonflickan Ayla, som blir föräldralös efter en jordbävning och tas om hand av en grupp neandertalare.

– Ayla kände sig alltid utanför och ensam tills hon stötte på sin flock, cromagnonmänniskorna. Jag tyckte att jag var som Ayla, säger Lena.

Lenas föräldrar är skilda och hon bodde med sin mamma, som blev allt oroligare för sin dotters utanförskap.

– Hon var alltid så ledsen och det var väldigt jobbigt. Jag ville inte gå till skolan, men gjorde det ändå för att göra henne glad.

I högstadiet eskalerade Lenas ångestkänslor.

– Jag var finnig, hade glasögon och var ganska mullig. Jag hade ingen bästis och visste inte, som de andra tjejerna, hur man snackade om killar, sex och smink. Jag var övertygad om att jag skulle dö som oskuld.

Fick diagnosen

När hon var 15 år fick hon diagnosen borderline och det beslutades att Lena skulle flytta till ett hem för ungdomar med sociala svårigheter. Boendet funkade dåligt för henne och Lena fick en egen lägenhet vid 16 års ålder.

– Att flytta hem till mamma var uteslutet. Vi smittade ner varandra med sorg.

Men att bo själv var ingen bra lösning för Lena heller.

– Jag kände mig ensammast i världen, hade svårt att sova och tröståt för att jag var ful och fet.

Hon fick tabletter mot sömnsvårigheterna och antidepressiv medicin mot ångesten.

Tabletterna hjälpte inte. Lena blev alltmer destruktiv.

– Sömntabletterna ökade faktiskt på min ångest, vilket inte är en ovanlig biverkning, men det var det ingen som förklarade.

Hon började skära sig och ta sömntabletter. Flera gånger överdoserade hon medvetet för att kunna ringa SOS Alarm. När ambulansen kom, kände hon sig sedd.

– Det var rop på hjälp. Jag ville inte dö, utan bara få någon att prata med.

Blev apatisk

Men Lena föll mellan byråkratiska stolar. Så fort hon akutbehandlats skickades hon hem med nya recept på sömntabletter och antidepressiv medicin.

– Pillren gjorde mig apatisk, jag orkade knappt stiga ur sängen och gick upp ännu mer i vikt.

Till slut vågade hon sig knappt utanför dörren, utan beställde hämtpizza de flesta dagar. Vid 17 års ålder blev hon sjukpensionär.

Vändpunkten kom när hon träffade Kenny på ungdomssajten Lunarstorm 2001. Efter ett par dejter flyttade han hem till henne.

– Jag var helt öppen med hur jag mådde, men Kenny såg inte det som ett problem. För första gången fick jag vara mig själv med en annan människa.

– Och jag kunde sluta oroa mig för att jag skulle dö som oskuld (skratt)!

Fann sin flock

Genom en vän fick Lena kontakt med Gränsänglar, en stödförening för borderlinepersoner. Plötsligt föll bitarna, som Lena hade saknat sedan barndomen, på plats.

– Jag var inte ensam om mina känslor. Jag hade funnit min flock! Det jag hade känt under hela min uppväxt hade de också upplevt, säger hon.

Tack vare Gränsänglar förstod hon att det var terapi hon behövde. Men trots att hon tjatade, fick hon ingen.

I stället läste hon själv böcker om dialektisk beteendeterapi (DBT). Terapin har visat sig vara den mest effektiva behandlingsformen för personer som Lena.

– Genom DBT fick jag bort mitt självhat och lärde mig acceptera mig själv och andra.

Gick ner 48 kilo

Hon sökte också hjälp för sin övervikt och i april 2006 genomgick hon en magsäcksförminskning. Efter operationen har hon gått ner otroliga 48 kilo, från 122 till 74 kilo.

– Att bli av med fetman var sista biten i mitt tillfrisknande, säger hon.

Nu vill hon läsa in sina förlorade gymnasieår för att kunna plugga vidare på universitetet.

Vad vill du bli i framtiden?

– Politiker kanske, det finns mycket som jag skulle vilja ändra på. Framför allt inom psykvården. Många mår dåligt helt i onödan.

Vad innebär borderline?

Erika Scott