Bilden fick Peder att sluta knarka

”Jag fastnade i myten om sex, drugs and rock'n'roll”

1 av 4 | Foto: Madelene Söderblom
Räddade hans liv. Peder Andersson levde ett destruktivt liv med både alkohol- och amfetaminmissbruk. Fotot han håller upp blev vändpunkten. – När jag såg bilden blev jag chockad, säger Peder.
HÄLSA

Rockfotografen Peder Andersson levde sin dröm. Han minglade bland världsstjärnor och tog sig backstage på de mest exklusiva konserterna.

Men när lamporna slocknade var han ett vrak.

- Jag fastnade i myten om sex, drugs and rock’n’roll, jag trodde det var livet, säger han till Aftonbladet.

I dag har Peder Andersson varit drogfri i över tolv år. Men minnena från tiden som missbrukare lever fortfarande kvar.

I en liten orange låda med slitna kanter har han sparat alla konsertbiljetter och backstage-pass sedan sent 70-tal.

Frank Zappa, David Bowie och förstås Pink Floyds klassiska The Wall, trängs alla i den lilla boxen som förvarar ett helt liv.

Här finns också det foto som räddade Peder undan ett flerårigt amfetaminmissbruk.

– En flickvän sa en gång att hon inte kunde vara med mig längre eftersom att jag antagligen inte skulle uppleva min 40-årsdag. När jag ser det här fotot förstår jag precis vad hon menade, jag hade likväl kunnat vara död.

Lurade sig in backstage

Hans karriär som fotograf inleddes lika abrupt som den avslutades. Året var 1975 och en 16-årig Peder Andersson lurade sig in backstage på en Björn Skifskonsert genom att hävda att han var från ”tidningen”.

– Det var en otroligt märklig känsla. Jag kunde bara gå rakt in och knäppa en bild på en av Sveriges stora artister. När jag gick till den här konserten hade jag inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv och när jag gick därifrån hade jag all pejl i världen.

När målet väl var uppsatt gick allt i en rasande fart. Bara fyra år senare hade han gjort skivomslag till både Björn Skifs, ”Split Vision” och Jerry Williams klassiska skiva, ”I can jive”. Året därpå, 1980, gick allt så snabbt att Peder knappt hängde med själv längre och en eftermiddag fick han ett samtal som förändrade hans liv för alltid.

– Ett skivbolag hade fått ett fax från Amsterdam och Kiss behövde en fotograf till sin spelning i Eriksdalshallen i Stockholm. Jag hängde med killarna i bandet hela dagen, helt osminkade. Jag försökte vara så professionell som möjligt men inombords kände jag att det hände något. Det var ungefär som när man skakar en läskedrycksflaska och håller tummen för hålet. Jag tyckte inte alls om det.

Samma kväll störtade han hem till Gävle och svepte alla öl han hade i kylskåpet för att dämpa känslorna som snurrade runt inuti honom. Händelsen blev början på en spiral som ledde rakt ner i helvetet.

– Jag klarade inte av alla känslor som svallade upp, vare sig de var positiva eller negativa. Jag var tvungen att döva dem på något sätt för jag ville ju fortsätta att arbeta som fotograf. När jag sen hittade den vegetariska linjen var jag fast. Jag gillade aldrig att bli full och om man kunde uppnå samma resultat med marijuana och hasch så var ju det perfekt.

Såg sig inte som knarkare

Intaget av hasch ökade stadigt i takt med den eskalerande jobbpressen men Peder såg sig aldrig som någon knarkare. Han betalade trots allt hyran och drog in bra med pengar. Enda gången han tvingades möta sitt eget missbruk var i parken bakom tunnelbanan när han fyllde på sitt förråd.

– Det var en väldigt konstig känsla när man stod där bland

alla knarkare. Jag tyckte det var jätteobehagligt. Någonstans handlade det säkert om en överlevnadsinstinkt, jag ville inte se på mig själv på det viset, som en av dem. Jag självmedicinerade ju bara.

Värre efter flytten

Efter att ha flyttat till Örebro och senare till Göteborg runt 1990 blev saker och ting snabbt värre. Sverige hade precis gått in i en tidningskris och Peder slet både dag och natt för att överleva. I samma vända hittade han ännu ett medel som kunde stilla hans sinne.

– Det här var en otroligt slitsam period för mig. Jag kände mig rastlös och sökte efter en mening med livet. Då kom amfetaminet in som en dundermedicin.

Under en av sina promenader till parken kom han av en händelse i kontakt med narkotikapreparatet amfetamin och blev direkt intresserad.

– Plötsligt flyttade jag en gräns. Tidigare tyckte jag inte att folk som rökte hasch var narkomaner medan de som använde amfetamin var det. Nu tänkte jag plötsligt att det var helt okej att både röka hasch och ta amfetamin. Heroin och kokain däremot användes bara av knarkare.

– Det kändes som om jag fick harmoni i kroppen igen, jag var pigg och stark. Tyvärr var detta bara smekmånadsfasen och när jag väl var fast slutade allt att fungera.

Amfetaminet blev mer och mer en vardag för Peder och tillslut använde han varje dag. Han arbetade påverkad, umgicks påverkad och körde bil påverkad. Flera kvinnor kom och gick men ingen klarade av att hänga med i hans fartfyllda leverne och hans vänskapskrets bestod enbart av ytliga bekantskaper. Trots detta lyckades han hålla sitt missbruk hemligt för alla i sin omgivning.

– Det här var något jag gjorde helt och hållet i smyg, i hemmamiljö. Jag knarkade aldrig ihop med andra och levde på två sidor samtidigt. Antagligen skämdes jag för att mitt missbruk var så svårt. Det var ju först när jag började tända av som folk tyckte jag blev konstig så det var alltid säkrast att fortsätta.

Hög toleransnivå

Under tiden som följde förlorade han körkortet för fortkörning flera gånger, men det var först i samband med Paul McCartneyskonserten i Göteborg 1993, som han började förstå allvaret. Efter en hård kväll med några skivbolagsrepresentanter bestämde sig Peder för att ta bilen hem till lägenheten, färden slutade i rattfylla och ett års indragning av körkortet.

– Trots att jag druckit en hel del kände jag mig inte det minsta full. Då började ana att min toleransnivå var alldeles för hög. Det enda min kropp gjorde hela dagarna var ju att bryta ner gifter och då är det klart att den blivit anpassad.

Den stora vändningen kom året därpå när det psykedeliska rockbandet Pink Floyd spelade i Göteborg. Peder var en av de få personer som fick tillgång till det svåråtkomliga bandets loge och för att dokumentera sig själv med legendarerna tog han det foto som senare vände upp och ner på hela hans tillvaro.

– Jag hade precis fått tillgång till branschens kanske svåraste profiler och hur hanterade jag det? Jo, jag blev så påtänd att jag knappt kunde känna mitt ansikte, det liksom bara hängde där. Jämte mig fanns tre seriösa killar som såg ut som högstadielärare och där stod jag och gjorde allt för att se ut som en rockstjärna. När jag såg bilden efteråt blev jag chockad.

– Jag gjorde nog det. Jag gick omkring på Göteborgs gator och trodde att jag var superkänd. Jag klädde mig väldigt konstigt och hade pösbyxor, flower powerskjortor och kinesiska eller indiska jackor utanpå. Trots att jag började bli tunnhårig redan då så körde jag med hockeyfrilla. Jag skäms när jag tänker tillbaka på den där tiden.

– Jag reagerar på att något är fel. Det är som Magnus och Brasses lattjolajbanlåda. Här står fyra personer och en ska bort. Jag ser en otroligt trasig själ som skriker efter kärlek, trygghet och ömhet.

Efter ett kraschat äktenskap som både hann påbörjas och ta slut inom loppet av några månader bestämde sig Peder för att missbruket måste få ett slut. I december 1995, precis när skilsmässan skulle gå igenom, tände han av för sista gången.

– Det var en fruktansvärd period, jag trodde jag höll på att förlora förståndet. Jag fick hjärtklappning, hade problem med starka ljus och blev livrädd så fort brevbäraren lämnade post eller när telefonen ringde. Det var som i serierna när huvudpersonen inte kan sova för att kranen droppar så högt. Jag var säkert inlåst i en månad.

Vid årsskiftet tog han tåget hem till Gävle och vid 38 års ålder flyttade han in hos sin mormor.

– Jag minns hur jag satt vid hennes köksbord och tårarna bara sprutade. Jag satt framåtböjd och hon kramade mig hårt och sa ”Du har ingen själ kvar Peder, du har ingen själ kvar”. Jag förstod precis vad hon menade, jag bara grät och grät och ville berätta allt. ”Du behöver inte berätta Peder, det är okej och jag förstår” var det enda hon sa.

Fick tillbaka livskraften

Den långa resan tillbaka påbörjade Peder på ett krishanteringscentrum för män redan samma år. Under en längre tid kände han sig rotlös och tom men med hjälp av långa samtal och en tung bearbetningsprocess kunde han äntligen få tillbaka livskraften.

– Det är svårt att föreställa sig att det handlar om mig. Det är som om jag berättar om en polare.

– Fyllekörningen ångrar jag väldigt mycket och alla gånger jag körde bil påverkad. Att jag tillät mig att gå så långt att jag riskerade mitt och andra människors liv, det känns jobbigt.

Plockat upp kameran igen

I dag har han precis avslutat fem års arbete som drog- och missbruksterapeut och för första gången på över tolv år vågar han äntligen plocka upp kameran igen.

– Det känns skitläckert! Det är som att komma hem, som en revansch. Den här gången vet jag att jag inte kommer misslyckas, jag behöver inte någon kemi i mig längre. Det bubblar gärna i kroppen fortfarande men nu tillåter jag mig själv att känna, till och med en liten tår då och då.

Ett av de första uppdragen blev att återse Björn Skifs.

– Han skulle spela i Gävle och bjöd in mig till konserten. När jag träffade honom på plats kramade han om mig och sa ”fan vad kul att se dig igen”. Då var det alltså 24 år sedan vi sågs senast. Efter det visste jag att jag skulle klara det.

FAKTA

Peder är ett stort Frank Zappa-fan

Namn: Peder Andersson.

Ålder: 49.

Bor: Etta i Gävle.

Familj: Singel.

Yrke: Fotograf. Har slutat jobba som drog- och missbruksterapeut.

I skivsamlingen: ”Jag lyssnar på musik och så lyssnar jag på Frank Zappa. Han är störst. Halva min samling består av Zappa.”