Nu är cancern borta

En dag kände Frida en knöl på halsen – det var en tumör

Vann kampen mot sjukdomen Frida Darell var bara 25 år när hon fick diagnosen – Hodgkins sjukdom. Dokumentärserien ”Himlen kan vänta” följde hennes kamp. Nu är hon
Vann kampen mot sjukdomen Frida Darell var bara 25 år när hon fick diagnosen – Hodgkins sjukdom. Dokumentärserien ”Himlen kan vänta” följde hennes kamp. Nu är hon
HÄLSA

SPEKERÖD. Tumören var tio centimeter stor och satt mellan hjärtat och halsen.

Frida Darell var 25 år när hon fick diagnosen Hodgkins sjukdom.

– Men jag sa till mig själv att jag inte skulle dö. Jag visste att jag skulle överleva, säger hon.

Frida vaknade en morgon för två år sedan och kände en knöl på halsen. Hur länge cancern funnits där vet inte läkarna, tumörerna fanns på tre ställen i hennes unga kropp. Frida Darell var mitt i livet, en pigg tjej med massor av planer. Hon hade varit i Afrika och arbetat som volontär. Nu ville hon dit igen – men cancern ville annorlunda.

Chockartad tid

Hela livet förändrades på en sekund när läkaren gav henne beskedet.

– Jag fick diagnosen på fredagen och måndagen efter fick jag cellgifter.

Själv beskriver hon den första tiden som chockartad. Hennes äldre bror Rikard var en av dem som såg till att vardagen fungerade trots allt.

– Han lagade näringsrika soppor och var helt fantastisk, säger Fridas mamma Ingrid.

Vi sitter i Ingrids vitmålade torp på landet ett par mil norr om Göteborg. Det är hennes föräldrahem som hon renoverat och inrett med mycket kärlek. Här har Frida bott sedan beskedet.

”Jag mådde skit”

Cellgiftsbehandlingen pågick i åtta månader. Under den tiden följdes hon av tv-teamet från SVT:s dokumentärserie ”Himlen kan vänta”. Programmet visas på torsdagskvällar.

– Jag fick cellgifter varannan vecka så i ungefär tio dagar mådde jag skit. Sen hade jag fyra gulddagar när jag ville ta igen allt.

Kroppen svällde upp, hon tappade håret och mådde illa av biverkningarna. Men hon tappade aldrig hoppet och tron på att överleva.

”Varför inte jag?”

Andra var rädd att hon skulle dö – men hon visste att det inte kunde bli så. Den positiva Frida kunde inte cancern rå på.

– Jag hade inte tid att bli bitter och undra varför just jag skulle bli drabbad. Varför inte jag, kan man ju lika gärna fråga sig. Jag har varit i Afrika och sett aidssjuka, det finns miljoner som har det värre.

Efter åtta månader var cancern helt borta. Frida skrattar och berättar att läkaren ringde och berättade det den 31 augusti 2007 klockan 16.50.

Hon skrattar och ler mycket, gosar med katterna och pratar engagerat om sin framtid – även om hon är försiktig med att planera.

Frida vill försöka leva i nuet.

Lyckligt slut

Just nu arbetar hon som speciallärare på en lågstadieskola, men i mitten av januari åker hon till Thailand för att utbilda sig till yogainstruktör. Hon vill gärna jobba med friskvård i framtiden. Och kanske föreläsa om sin sjukdomstid och hur hon tog sig igenom den.

Hur har du förändrats?

– Jag bryr mig inte om skitsaker och småproblem längre. Jag vet hur jäkligt livet kan vara. Varje dag tänker jag på hur lycklig jag är över att må bra. Det blev ett lyckligt slut för mig, säger hon och fyrar av ännu ett stort leende.

FAKTA