”KOL är inget man flyr från”

Läs chatten med Johanne Hildebrandt

HÄLSA

Johanne Hildebrandt säger: Hallå! Nu är jag här och kan svara på frågor.
Bea säger: Hej, vilken last har varit svårast att komma över?
Johanne Hildebrandt säger: Rökningen, utan någon som helst konkurrens. Jag har ju rökt i 30 år så det var tungt att bryta den ovanan. De andra lasterna försvann när jag slutade röka.
Jens säger: Jag har försökt sluta röka, flera gånger - men de är OMÖJLIGT!!!! Vad använde du för hjälp?? Tack för svar
Johanne Hildebrandt säger: Att få reda på att jag hade förstadiet till KOl var onekligen en stor sporre. Jag var ju tvungen att sluta röka, annars skulle bli så sjuk att jag inte kunde andas. Att titta på en operation när luncancer skars bort gjorde också rökningens risker påtagliga. Dessutom läste jag boken "Kidnappad hjärna" vilket gjorde att jag förstod vad som hände inom mig när jag slutade röka. Men sammantaget var det desperationen och insikten av vad som kan hända med kroppen när man röker som fick mig att lägga av. Är övertygad om att du också kan sluta. Önskar dig verkligen lycka till med det.
Åsa säger: Hej! Hur kändes det när du fick veta att du hade KOL?
Johanne Hildebrandt säger: Jag blev rädd, på riktigt. Under åren har jag upplevt många skrämmande saker som krigsreporter men det var ändå mer utanför mig, om du förstår vad jag menar. Kol är inget man flyr från eller kan komma undan. Den finns inuti mig och om jag hade fortsatt att röka skulle den stryper mig långsamt tills jag dött. Det är riktigt läskigt att tänka på och min rädsla för detta kommer, förhoppningsvis, göra att jag aldrig mer kommer tända en cigarett.
B säger: Hur är det med din KOL - är det något som går att bota?
Johanne Hildebrandt säger: I och med att jag slutade röka bromsades sjukdomens utveckling. Den kommer aldrig att försvinna men den kommer inte heller att bli värre, vilket är en välsignelse. Min syreupptagningsförmåga har också blivit bättre så jag låter inte längre som Darth Vader när jag går i uppförsbackar och jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt.
Lotta säger: Hej Johanne, Vad är den största förändringen som du har gjort när det gäller kost?
Johanne Hildebrandt säger: Jag äter inte mikromat längre utan äter två lagade mål mat varje dag enligt tallriksmetoden. Detta gör att jag inte stoppar i mig så mycket godis och kakor längre eftersom jag är mycket mättare nu än förr och mitt blodsocker åker inte längre upp och ned. Jag försöker också att äta rena råvaror utan en massa tillsatser, fast jag trillar dit ibland ändå på snask vilket är ok bara det inte blir för mycket. Vill ju inte bli fanatisk, det mår man ju inte helelr bra av.
Malin säger: Hej Johanna och grattis till allt du lyckats med! Jag är så himla nyfiken på den snabbmatsrätten med stekta grönsaker. Har du receptet i huvet?
Johanne Hildebrandt säger: Tack snälla Malin. Måste säga att jag är oerhört tacksam över ditt och alla andras stöd, det har verkligen varit en stor hjälp i kampen mot mig själv. Är både glad och förundrad över hur många snälla människor det finns. Min snabbmatsrätt är oerhört enkel: Jag hackar de grönsaker jag råkar ha hemma, kål, morötter, vitlök, spenat, etc och steker sedan allt på låg värme. Snabbt, effektivt och väldigt gott.
Erica säger: Hej Johanne! Himla starkt av dig att orka stå emot dina beroenden. Du säger att du blev deprimerad, men fick du ångest också? Hur orkade du stå emot???
Johanne Hildebrandt säger: De första veckorna var ett helvete, det tänker jag inte hymla om. Jag låg verkligen och vältrade mig i självmedlidande, livet hade förlorat all mening och allt var mörkt och dystert. Det som höll mig uppe var galghumor, ibland började jag helt enkelt skratta åt eländet. Det faktum att jag visste vad som hände, att dopaminhalterna i min hjärna sjönk på grund av att nikotinreceptorerna inte fick sitt gift gjorde det också mer hanterbart. Jag visste att det skulle vända förr eller senare, att kemin i min hjärna skulle stabiliseras, bara jag höll ut. Vilket det också gjorde. Lyckligtvis fick jag inte ångest, jag var bara helt knäckt. Men jag har stor respekt för dem som slutat röka och tycker att de som aldrig rökt ska försöka förstå att det inte bara är att lägga av. Att sluta med nikotin lär ju vara värre än att sluta med heroin. Det är med andra ord inte en lek och alla människor upplever rökstoppet på olika sätt.
Moderator säger: Nu kommer sista frågan
Ida8 säger: Hej, har de här tre månaderna varit svårare eller lättare än du trodde?
Johanne Hildebrandt säger: Det var ett helvete att sluta röka, svårare än jag trodde. Att dricka mindre och äta sundare var däremot betydligt enklare än jag trodde. Jag tänkte knappt på godis och alkohol, det var rökningen som var det värsta. tack och lov så är det över nu och jag hoppas innerligt att både jag och de sluta-röka-kompisar som följt min resa håller ut. Och om någon som läser detta funderar på att börja röka så vill jag bara säga: Tänk till igen. Vill du rossla när du andas, vara grå i ansiktet och dessutom riskera att dö en långsam och plågsam död? Att röka är att välja död före liv, en fullständigt livsfarlig sysselsättning som dessutom kostar en massa pengar. Det finns betydligt vettigare saker att ägna sig åt. Lär av mina misstag, gå inte på den minan.
Moderator säger: Tack Johanne och alla chattare, nu måste vi tyvärr sluta för idag.
Johanne Hildebrandt säger: Tack snälla för att ni har följt min resa och än en gång, miljoner tack för ert stöd och all uppmuntran.