”Jag drack T-röd för att lugna hjärnan”

Cecilia Strömmer, 37, har adhd

"Vi tänker verkligen inte som andra, vi adhd:are. Vi tänker faktiskt hela tiden, tankarna flödar fritt, går inte att stänga av", säger Cecilia Strömmer.
Foto: MIA CARLSSON
"Vi tänker verkligen inte som andra, vi adhd:are. Vi tänker faktiskt hela tiden, tankarna flödar fritt, går inte att stänga av", säger Cecilia Strömmer.
HÄLSA

Hon har noll känsla för sociala koder, får vansinnesutbrott och måste ha fyra kalendrar och en timer för att hantera sitt kaos. Cecilia Strömmer, 37, har adhd.

”Jag kan inte låta bli att berätta för andra att jag har adhd. Det är konstigt att jag gör det egentligen, för en annan människa skulle väl inte säga: ’Hej, jag heter Linda och är laktosintolerant’”, säger Cecilia Strömmer.
Foto: MIA CARLSSON
”Jag kan inte låta bli att berätta för andra att jag har adhd. Det är konstigt att jag gör det egentligen, för en annan människa skulle väl inte säga: ’Hej, jag heter Linda och är laktosintolerant’”, säger Cecilia Strömmer.

"Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, som en fyrkant som försöker passa in i ett runt hål. Hur hårt jag än har pressat har jag inte kommit in, jag har bara fått ont.

Så här kände jag redan på lekis. Jag klättrade i träd och brottades med killarna, för inga flickor orkade med mitt högljudda och rastlösa sätt.”

Alkoholen lugnade

”Över huvud taget har sociala sammanhang som födelsedagskalas, midsommar och jul varit plågsamma. Då förväntades jag vara en trevlig, väluppfostrad flicka. De vuxna brukade säga åt mig att vara tyst och inte gapa så mycket. Det fick mig att känna mig dålig.

Trots att hela mitt inre var ett kaos gick det bra för mig i skolan. Främst berodde det på mitt goda bildminne och min förmåga att dra slutsatser. Men dåtidens skola, som passar perfekt för oss adhd:are, spelade också roll: Jag fick tydliga instruktioner om vad jag skulle göra och när. Dagens skola med fria val är en katastrof för oss som behöver struktur och ordning.”

Drog till spåret

”Men i åttan tog friden slut. Mina föräldrar skilde sig och jag tog på mig skulden för deras separation. Jag kände mig mer värdelös än någonsin. För att dölja min osäkerhet tog jag på mig rollen som den tuffa, blev uppkäftig och sökte mig till de som rökte, skolkade, snattade, vandaliserade – och drack. Alkoholen gjorde mig lugn i hjärnan.

Redan som fjortonåring var jag fullblodsalkoholist. Jag kunde hälla i mig en kvarting flera kvällar i veckan, drack till och med T-röd efter att jag hade silat den genom en limpa.

När jag blev full började jag skrika könsord, svor och drog iväg till järnvägsspåret. Döden kändes som en enkel utväg från mina inre plågor. Jag vet inte hur många gånger mina vänner har fått knuffa bort mig från spåret precis innan tåget kommit farande.”

Tvingat lära sig fråga

”Under den här tiden var jag hemsk mot min mamma, skrek och stack hemifrån utan att berätta vart jag skulle. Flera dygn senare kunde jag komma hem från någon av mina otaliga killar. Bara jag lade mig på rygg i fem minuter och lät dem göra vad de ville var jag nöjd. Eftersom jag kände mig så värdelös älskade jag att bli dyrkad.

I nian lugnade jag ner mig och levde inte lika destruktivt. Men jag var dömd på förhand som tjejen som låg runt, drack och misslyckades med allt.

Visserligen har jag alltid haft lätt att få kompisar, men eftersom jag är så egoistisk tröttnar folk snabbt. Till exempel skulle jag aldrig fråga någon hur han eller hon mår. Min känsla för sociala koder är lika med noll. På senare år har jag tvingats lära mig att fråga ändå, men det kommer fortfarande inte naturligt.”

Fyra kalendrar

”Jag har också en hjärna som går på högvarv och är väldigt impulsiv. Som när jag får en ingivelse att plocka ur tvättmaskinen. Om jag på vägen till tvättstugan passerar en krukväxt kommer jag kanske på att den behöver vattnas, gör det och får sedan syn på min dator och blir lockad att kolla mejlen. Tvätten, den är bortglömd för längre sedan.

Planerar jag inte min tillvaro minutiöst, får jag alltså ingenting gjort och min värld rasar samman. Jag har fyra kalendrar till min hjälp och en timer, som jag ställer hela tiden för att komma ihåg saker.”

”kvävde den stackarn”

”De män jag har levt med har haft det tufft. Jag bodde en tid i Uppsala, där jag träffade mina barns pappa. Tillsammans fick vi två barn, men eftersom jag är så knepig att leva med höll det inte speciellt länge. Han tröttnade på att jag kontrollerade honom.

Om han kom hem halv fem i stället för fyra blev jag vansinnig och skrek att han var en lögnare. Om han inte vek tvätten exakt som jag ville kunde jag bli galen inombords. Sedan släppte jag ut ilskan över något annat banalt, som att det låg grus i hallen. Jag kvävde den stackaren. Samma sak hände med mannen som jag var tillsammans med därefter.

Egentligen har jag aldrig lämnat utrymme åt någon annans åsikter. Inte ens mina barn har fått tänka själva, och de har verkligen fått lida av mitt motsägelsefulla beteende. Min yngsta son har också adhd, så han har det jobbigt i sig själv.

På midsommar 2006, när min sambo, mina barn och jag var på väg till midsommarstången, muttrade de att de inte ville gå dit. När min familj nu sabbade min planering brast det inom mig, allt blev kaos i mitt huvud och på en mikrosekund började jag gapa åt dem och vände hem, med familjen i släptåg.”

Kändes märkligt

”Sedan fick jag ångest över att jag inte hade lyckats behärska mig och skrek till min sambo att jag inte ville leva mer. Jag hade kämpat så i alla år. Nu hade jag passerat en gräns för vad min kropp och mitt psyke klarade.

Jag blev remitterad till psykiatriska vården i Uppsala, som genast fattade misstankar om adhd. Medan det gjordes en utredning fick jag träffa andra patienter i samma situation.

Det kändes så märkligt. Att sitta bland tio andra människor och inte vara den som först öppnade munnen – det hade jag aldrig varit med om tidigare. Tyckte man att någon pratade för mycket sa man bara ’håll käften, nu är det min tur’. Här kunde man sitta i ett hörn och vara skitarg, skrika. Eller sitta tyst och inte säga någonting. Äntligen hade jag hittat hem.”

Medicinen hjälper

”Det tog inte lång tid för läkarna att fastslå min diagnos, jag var ett solklart fall av adhd. Först ville jag inte tro på det. Jag var livrädd att folk skulle se mig som en galen psykopat som hörde röster.

Men så började jag gå i act-terapi, en behandling som har som målsättning att man ska acceptera sin situation. Det här passade mig perfekt. Hittills hade jag bara fokuserat på det som jag inte kunde göra. Nu lärde jag mig att rikta in mig på allt som jag kunde göra.

Jag började också äta medicin, som hjälpte mig. Min hjärna är inte lika hyperaktiv längre, jag har lättare att koncentrera mig och jag lyckas oftare stanna upp och fundera: Det har jag inte kunnat förut.

Det känns faktiskt som om jag har fått en andra chans.”

FAKTA

Namn: Cecilia Strömmer.

Ålder: 37 år.

Familj: Två söner, en katt och två marsvin.

Är: Utbildad biolog, men ska nu studera till sjuksköterska.

Bor: I Skärplinge, söder om Gävle.

Cecilias råd: Skapa ordning i kaos

Många kvinnor kan ha adhd utan att veta om det

(Källor: Riksförbundet Attention, Sjukvårdsrådgivningen.)

Minna Tunberger