Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Hälsa

Anneli levde med en bruten nacke – i 20 år

Äntligen är helvetesåren över

På röntgenbilden syns de två titanskruvar som gett Anneli ett bättre liv.   På röntgenbilden syns de två titanskruvar som gett Anneli ett bättre liv. Foto: mats endermark

Anneli Andersson från Gunnarskog har två födelsedagar.

Den första är 31 mars 1969 – då hon föddes.

Den andra 9 oktober 2007 – då hennes nacke som i 20 år varit knäckt, utan att någon förstått det, opererades.

Anneli Andersson var bara 18 år när en trafikolycka omkullkastade alla hennes planer inför framtiden. Hon hade precis avslutat en tvåårig dekoratörsutbildning och drömmen var ett jobb på IKEA.

Den här kvällen, den 24 oktober 1987, hade hon fått låna mammas vita Mercedes för att hälsa på kompisar. En mötande bil med helljus i en S-kurva och ett rådjur stoppade hennes framfart. Resan slutade i diket efter att bilen slagit runt två varv. Anneli fick rejält med stryk och låg i baksätet när bilen stannade.

– Jag minns fortfarande låten på bilstereon, ”TLC” med Gemini, säger Anneli och dukar fram kaffe och hembakade kakor.

För i dag orkar hon – och kan.

Så var det inte under alla åren efter olyckan.

Fick åka hem dagen efter

Det första Anneli tänkte på när hon omtumlad och chockad klev ur bilen på olycksplatsen var att bilen blivit smutsig.

– Jag visste att mamma hade tvättat bilen tidigare under dagen och jag tyckte att det var synd. Sedan blev jag bekymrad över att det var punktering på däcken. Hur skulle jag då komma därifrån? Att hela bilen var en enda stor skrothög såg jag däremot inte, säger hon och skrattar.

Så fick hon syn på en bekant på olycksplatsen. Han hade sett olyckan och stannat för att hjälpa till.

– ”Nej men hej Tord, vad gör du här?” undrade Anneli glatt. ”Jo tack, det är bra, hur är det själv?” fortsatte hon obekymrat vidare, som om det som just hänt inte hade hänt.

Anneli skrattar åt minnet.

– Han ville skjutsa mig till akuten, men jag ville bara hem och förklara för mina föräldrar vad som hade hänt med bilen.

Det blev hennes föräldrar som körde henne till lasarettet i stället. Undersökningen konstaterade en lätt hjärnskakning och Anneli fick åka hem redan dagen efter. Det sista läkaren sa åt henne var att hon skulle lämna olyckan bakom sig och återgå till livet.

Det var lättare sagt än gjort. Anneli hade ont överallt, särskilt i nacken och blev sjukskriven.

Men i stället för att bli bättre så blev hon sämre. Hon hade tinnitus, yrsel, domningar i armar och ben och kunde svimma utan förvarning.

– Mina arbetskamrater var förfärade. De sa åt mig att gå till doktorn, men det ville jag inte höra talas om. Det var väl inget fel på mig. Jag befann mig i ett tillstånd av förnekelse, tänkte att om jag bortser från allt det onda så skulle det gå över. Men det gjorde det inte ...

Till slut kontaktade Anneli vårdcentralen och det blev ett himla bollande mellan den allmänna sjukvården och företagshälsovården innan hon till sist övertalade en sköterska att få tid hos en läkare. Denne sjukskrev Anneli i sex veckor, ordinerade sjukgymnastik och starka inflammationshämmande värktabletter.

Anneli var en lydig patient – hon åt sina värktabletter och gick på sin sjukgymnastik. Kort sagt så litade hon på att den behandling hon fick var rätt, trots att det kändes som om den skulle ta livet av henne.

Kroppen fungerade inte

Veckorna gick och Anneli blev inte bättre, tvärtom. Hon var inte alls överens med sin kropp. Ingenting fungerade och många av kroppens funktioner avtog mer och mer. Nu var det inte längre bara armar och ben som domnade, utan även ansiktet. Och hjärnan hängde inte alls med längre. Hon pratade sakta och började få stora problem med inkontinens, vilket hon skämdes något fruktansvärt över. Hon drabbades av käkspärr och kunde inte öppna munnen mer än en centimeter.

Då fick Anneli ett gympa- och stretchingprogram för ansikte och käkar, samt ordination på nya antiinflammatoriska värktabletter som hon skulle ta. Diagnosen löd överansträngning, men det hade inget med problemen i nacken att göra, enligt både tandläkaren och läkaren.

– När jag nös eller hostade kände jag kroppens nervbanor som spindelnät längs ryggen och ut till armar och ben. Jag blev ofta illamående, ibland så mycket att jag kräktes.

Så där höll det på år efter år.

– Jag bar på en skam gödslad av misstron mot mitt dolda handikapp. ”Har de inte hittat latmasken på dig än?”, ”Att det aldrig ska vara bra med dig, du bara klagar.” ”Om du försöker lite mer så blir det nog ordning på dig med.”

– Jag tänkte att de kunde ha rätt, det kanske var mig själv det var fel på. Jag hade ju glömt hur det kändes att vara frisk och hade inget att jämföra med.

Nära att ge upp

Ju längre tiden gick, desto mer försvann hoppet om att någonsin bli bra. Så småningom kom de svarta tankarna om att ge upp smygande.

Så, 2005, 18 år efter olyckan, hade hon turen att få träffa läkaren Thomas Wallmander. Han anade sammanhanget. ”Du bröt troligtvis ledbanden i övre delen av nacken i samband med olyckan.”

Det var naturligtvis ett besked som var mycket svårt för Anneli att ta till sig. Knäckt nacke? Men då kan man väl inte gå, då borde man väl nästan vara död? undrade hon.

Wallmander berättade om en tysk neurokirurg som kunde göra en genomlysningsröntgen för att få misstanken bekräftad. Anneli besökte hans mottagning som då låg i Enköping.

– Det var jättejobbigt för han vred och vände på nacken för att se hur kotorna rörde sig. Det gjorde så ont att det svartnade för ögonen på mig.

Doktorn gick igenom gamla magnetröntgenbilder som sjukvården tagit. Med hjälp av dessa, samt de nya röntgenbilderna, undersökningen och de symtom som Anneli uppvisade bekräftade neurokirurgen doktor Wallmanders misstanke.

Annelis nacke var mycket riktigt knäckt.

I 20 år hade hon gått med ledbandsbrott i nacken utan att någon upptäckt det.

Ljuset i tunneln

Läkaren rekommenderade en steloperation med två fixeringsskruvar i titan mellan de två översta nackkotorna. Det skulle hindra kotorna från att röra sig onormalt, som de gjort efter skadan.

Beskedet att det fanns något som skulle kunna hjälpa henne kom som ljuset i en lång mörk tunnel.

– Läkaren kunde inte utlova hur mycket bättre jag skulle bli, men han trodde upp till 60 procent.

Hon fick veta riskerna. Att hon kunde bli förlamad och till och med dö. Men det var samma prognos som hon i princip redan hade med de skador hon gick omkring med.

– Ju längre tiden gick desto värre blev det. Inga andra behandlingar hade hjälpt. Det var en chans till ett bättre liv. Vad hade jag för val?

Tvingades betala allt

Men trots att det nu stod klart vad Anneli led av vägrade landstinget att hjälpa henne. Steloperationer gjordes inte då på nackskadade i Sverige – däremot i Tyskland. Det slutade med att hon fick betala operationen själv som med alla omkostnader landade på 155 000 kronor. Pengar som Anneli fick låna.

Försäkringskassan som normalt brukar stå för utlandsvård vill inte ersätta Anneli för utgifterna.

– De påstår att de knäckta ledbanden var en whiplashskada och därmed ansåg de inte att den var akut, men när slutar ledbandsbrott i nacken att vara akut? säger Anneli som har uttryckt sitt missnöje över försäkringskassans bedömning i ett brev till socialminister Göran Hägglund.

Han har svarat att de ska se över detta.

Operationen genomfördes tisdagen den 9 oktober 2007, den dag som hon numera ser som sin andra födelsedag.

– Jag var överlycklig när jag vaknade. Jag kände genast en stor lättnad i nacken.

Efter två veckor fick hon komma hem igen och sedan dess har allt bara blivit bättre.

– Helt bra kommer jag aldrig att bli, men bara att slippa det ständiga tjutandet i öronen som tinnitusen orsakar och färre domningar är en stor befrielse. Och att min hjärna fungerar, att jag ser ordentligt och att jag inte har lika ont längre, säger hon.

Hon kommer aldrig att glömma de 20 helvetesåren. Däremot hoppas hon kunna sätta dem inom parentes och använda dem som en bank av kunskap och erfarenhet att dra nytta av, kanske också som en påminnelse om att livet inte låter sig styras och planeras.

– Jag vet att det finns massor av människor därute som är nackskadade. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon av dem, så kanske det finns en mening med det här trots allt, funderar hon och klappar om hunden Molly.

Sambon Torbjörn Olsson är bonde och ute och jobbar. De träffades julen 1999, då Anneli varit skadad i 13 år. Sommaren 2000 flyttade Anneli till honom på gården.

– Egentligen hade det varit bättre för honom att hitta någon som kunde rycka in och hjälpa honom med arbetet på gården. Han har ett stort och gott hjärta och har stöttat mig på ett enormt sätt genom allt det här. Utan honom hade mitt liv varit betydligt jobbigare och tråkigare.

Stor skillnad

Trots att det bara har gått drygt ett år sedan operationen så har den gjort stor skillnad i vardagen för Anneli.

– Jag orkar mer, men samtidigt så vet jag att jag aldrig kommer att bli fullt återställd. Men operationen har stoppat nedbrytningen av min kropp och gett mig en chans till återhämtning. Nu hoppas jag att jag och Torbjörn får ett mer normalt liv tillsammans. Jag vill kunna hjälpa honom med arbetet på gården – och förhoppningsvis återvända till yrkeslivet.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Hälsa

Visa fler
Om Aftonbladet