”Jag fick min hivdiagnos när jag var gravid”

Skammen hindrade Ophelia, 42, från att berätta om sjukdomen för sin familj

Ophelia klagar sällan. Hon fnissar lite när hon berättar hur fånigt hon tycker det är när hennes danske man klagar på att den svenska hösten är så mörk och ruggig ”Man får gilla läget, eller flytta. Det blir ju inte ljusare för att man gnäller, eller hur!?
Ophelia klagar sällan. Hon fnissar lite när hon berättar hur fånigt hon tycker det är när hennes danske man klagar på att den svenska hösten är så mörk och ruggig ”Man får gilla läget, eller flytta. Det blir ju inte ljusare för att man gnäller, eller hur!?
HÄLSA

När hon var gravid med sitt andra barn fick hon veta.

Hon hade hiv.

Det tog tid innan tvåbarnsmamman Ophelia, 42, vågade berätta för någon.

– Skammen var för stor, jag visste inte hur jag skulle säga.

– Du har hiv som kommer kunna utvecklas till aids, förklarade läkaren på Danderyds sjukhus i Stockholm.

Ophelia Haanyama Ørum var gravid i fjärde månaden och var på sjukhuset för en rutinkontroll.

– Min första tanke var att han var rasist, att han bara antog att jag hade hiv för att jag är svart och kommer från Afrika, säger Ophelia.

Hon var 24 år och på besök hos sin syster i Sverige, egentligen skulle hon resa tillbaka till England för att avsluta sina ekonomistudier.

Men det skulle dröja innan hon kunde resa.

– Jag sa till honom: ”Jag vill göra abort, nu, direkt”, berättar hon.

Och så blev det, bara någon vecka senare lades Ophelia in för en kirurgisk abort.

Har varit mycket sjuk

– I operationssalen klev personalen in i enorma heltäckande dräkter, de såg ut som rymdmonster. Först då förstod jag att jag bar på en smitta som var farlig, säger Ophelia som tar emot på sitt kontor i centrala Stockholm där hon jobbar som senior advisor på frivilligorganisationen Noaks ark.

Hon berättar sin historia helt utan sentimentalitet, kanske för att hon berättat den så många gånger.

Sedan hon fick beskedet 1991 har hon varit mycket sjuk. Hon har omväxlande magrat och svullnat upp, drabbats av otaliga luftrörsinfektioner, haft enorma utbrott av akne och varit så trött att hon flera gånger trott att livet snart var slut.

Ett år efter rutinkontrollen på Danderyd köpte Ophelia en klänning för att ha på sin egen begravning. Då var hon övertygad om att hon skulle dö när som helst.

– Jag köpte den i New York när jag var på besök hos min bror. Den kostade 1 000 dollar och var helt i råsiden. Jag planerade att dö ”in style” men hade ännu inte talat om för någon förutom min syster att jag var smittad.

Friskt liv med mediciner

Allt det där är länge sedan nu. Tack vare moderna bromsmediciner lever Ophelia ett friskt liv.

När Ophelia fick diagnosen hade hon redan en dotter, Lweendo, som bodde kvar hemma i Zambia.

Eftersom Ophelia var så ung när hon blev gravid första gången hade hennes föräldrar nämligen bestämt att Lweendo skulle stanna hos dem medan Ophelia studerade i England. Hon lämnade Zambia redan när dottern var nyfödd, ammade henne inte ens.

– Kanske var det tur, jag vet ju nu att jag var hivsmittad redan när jag födde henne, säger Ophelia.

Exakt när och av vem hon blev smittad vet hon däremot inte, men hon vet att hon smittades sexuellt, förmodligen i slutet av åttiotalet.

– Jag gick i katolsk skola under tidiga tonåren, där var pojkar och flickor åtskilda, så där hände inget.

Ophelia avslutade sina studier i England och flyttade tillbaka till sin syster i Sverige. Men inte förrän tre år senare berättade hon för sin övriga familj att hon var smittad.

– Skammen var för stor, jag visste inte hur jag skulle säga.

Inuti gnagde också ovissheten, tänk om hon smittat sin egen dotter? Lweendo kom till Sverige när hon var fyra. Men Ophelia vågade inte hivtesta henne.

– Det var en slags verklighetsflykt tror jag, jag ville inte veta, orkade inte.

Hon hade träffat en dansk man och levde med honom och sin dotter i Sverige. När han en dag frågade henne om hon inte ville ha barn med honom, kändes det först som en omöjlighet. Hon bar ju på ett dödligt virus. Men bromsmedicinerna hade utvecklats och läkarna förklarade att man genom att öka bromsmedicinen inför förlossningen kunde minimera risken för att barnet i magen smittas med hiv. Hon blev gravid genom insemination och förlöstes med kejsarsnitt nio månader senare.

– Jag fick inte amma, men för övrigt var min graviditet och småbarnsåren precis som för vilken mamma som helst, säger Ophelia.

När Daniel var 1,5 år gammal hivtestades han en sista gång och resultatet var negativt. Först då vågade Ophelia testa sin dotter, och när även Lweendo visade sig vara fullt frisk var Ophelias lycka total.

”Min man visste redan”

– Nu visste jag säkert att jag hade två friska barn att kämpa för.

I dag är Daniel 14 år. Dottern Lweendo är 21 och Ophelia har nu varit lyckligt gift i tio år.

– Min man visste redan från början att jag bar på hiv eftersom vi träffades när jag var ute och föreläste. Min sjukdom har aldrig varit något problem för oss.

Att Ophelia är bosatt i Sverige och har fått tillgång till moderna bromsmediciner, har däremot ibland känts som en orättvisa svår att bära. Hemma i Zambia är hiv mycket vanligt och 2004 såg Ophelia sin pappa dö.

Ändå berättar hon sin historia med humor och värme, helt utan offermentalitet.

– Offer? Nä, det är jag inte. Men jag vill att folk ska respektera mig, inte för att jag att jag har hiv utan för att jag är människa, precis som alla andra.