”Om jag inte blivit sjuk hade Adrian aldrig överlevt”

1 av 3
Adrian är en pigg och glad liten kille. Det är svårt att tro att det är samma pojke som på bilderna från sjukhustiden.
HÄLSA

Terhi och Anders kämpade i fyra år för att få barn. När de till slut lyckades fick de veta att barnet skulle dö.

Ett mirakel, finsk sisu eller ren bondtur – Adrian Mäkinen överlevde mot alla odds.

Ettåriga Adrian Mäkinen kryper omkring på golvet hemma i lägenheten i Södertälje. Han sträcker sig upp mot pappa Anders Granqvist, 27, i soffan och biter i katten Sigges svans.

”Dopdag: 6 december 2008, namn: Adrian Yrjö Armas Mäkinen” står skrivet på dopljuset i vitrinskåpet.

Ljuset skälver till när Kirre, en annan av familjens fem katter, landar med en duns ovanpå skåpet. Men precis som Adrian överlevde den svåra sjukdomen, står ljuset kvar efter den omilda behandlingen.

Ceremonin i kyrkan kunde lika gärna ha varit hans begravning.

Terhi Mäkinen, 25, har sedan de yngre tonåren drömt om att få barn. Gärna tre stycken. Men först ville hon ha fast förhållande, fast jobb och egen lägenhet. 2004 hade hon det.

Men att få ett barn visade sig vara svårare än hon trott.

Mensen kom inte tillbaka när hon slutade med p-pillren. Hon gick till läkare. En sa att hon behövde gå ned i vikt, en annan gav henne en hormonbehandling. Till slut fick hon en remiss för provrörsbefruktning. Men inget hjälpte och åren gick.

Kämpade i fyra år

I november 2007 efter fyra års kämpande och hormonbehandlingar kom till slut mensen. Ett nytt försök med provrörsbefruktning planerades in några månader senare.

Men brösten värkte så att hon trodde att hon drabbats av bröstcancer. Men innan hon sökte hjälp, bestämde hon sig för att göra ett graviditetstest, ifall läkaren skulle fråga. Hon var på besök hos sin pappa när hon vaknade halv fem en söndagsmorgon. Eftersom hon behövde kissa bestämde hon sig för att göra testet.

Resultatet var otroligt – men tydligt. Kort efteråt smög hon in i sin pappas sovrum och väckte honom genom att viska:

–?Jag är gravid.

Strax därefter väcktes Anders av telefonen hemma i lägenheten.

– Du ska bli pappa.

– Nej, du skojar. Jag ska sova vidare lite nu, sa Anders och lade på.

Han ringde snart tillbaka.

– Vad sa du egentligen?

Terhi var chockad. Hon var redan i vecka nio och embryot som skulle bli Adrian hade förmodligen tillkommit under hennes enda naturliga ägglossning på sju år.

Men graviditeten kantades av besvär. Hon fick havandeskapsförgiftning. Läkarna trodde dessutom att hon hade fått graviditetsdiabetes eftersom hennes blodsockervärden var skyhöga och fostret väldigt stort. De bestämde att hon skulle sättas igång tre veckor tidigare.

Akut kejsarsnitt

Förlossningen slutade i ett akut kejsarsnitt. Men klockan 8:20 den 6 augusti föddes Adrian, 51 centimeter lång och 3500 gram tung – en helt normal kille.

– Det var det bästa som hänt i hela mitt liv. Tårarna flödade när läkarna kom ut med honom till mig, säger Anders.

Stolt som en tupp räckte Anders över det lilla knytet till Terhi när hon vaknat upp efter operationen.

– Han var så otroligt vacker och inte alls som en skrynklig rumpnisse som jag föreställt mig. Jag var förundrad över att vi skapat något så vackert, säger Terhi.

Adrian gav ifrån sig ett grymtande ljud när han andades. Sköterskorna sa att det inte var någon fara. Vid kejsarsnitt är det vanligt att lite vatten blir kvar i lungorna.

Terhis egen barnmorska kom och gratulerade. Sedan blev hon tyst, frågade om hon fick låna Adrian en stund och gick sin väg.

Strax efteråt kom en sköterska in och berättade att Adrian hade andningsstörningar och måste till neonatalavdelningen på universitetssjukhuset i Huddinge. I korridoren låg Adrian redan naken och skrek i en resekuvös.

– Läkaren sa: ”Kyss ditt barn innan han åker”, säger Terhi.

Anders åkte i ilfart efter ambulansen medan Terhi rullades in på rummet igen.

Adrian höll på att dö

– Jag fick inte veta någonting. Jag visste inte om mitt barn levde eller inte och i sängen bredvid låg ett par och gosade med sin nyfödda bebis?…

När hon till slut kom till neonatalavdelningen låg Adrian och sov. Läkarna sa att det inte var någon fara med honom och att föräldrarna kunde gå och lägga sig.

Men klockan fyra på natten kom barnmorskan in. Nu var det akut. Adrian höll på att dö.

Han låg och krampade. Hans ytliga blodkärl hade brustit så att han såg ut som ett stort blåmärke. Läkarna misstänkte att han fått en infektion orsakad av GBS, grupp B-streptokocker, en bakterie som funnits i underlivet hos Terhi och överförts till Adrian i magen.

Terhi och Anders bröt ihop i tårar.

– Jag tänkte: Jag visste att det var för bra för att vara sant. Jag var så van vid alla motgångar. Det var inte meningen att jag skulle få en bebis, säger Terhi.

För säkerhets skull gav läkarna Adrian antibiotika. Den chansningen räddade hans liv.

Tidigt på morgonen fick Terhi träffa Adrian igen. Plötsligt skrynklade hans lilla ansikte ihop sig och blodigt skum sipprade ur munnen på honom.

– Jag fick panik och började ropa på hjälp. Jag grät och tänkte: ”nu dör han”.

Över ett år har gått, Adrian är fullt frisk och kryper bekymmersfritt omkring i lägenheten, men minnet väcker fortfarande starka känslor hos hans föräldrar. Terhi spärrar upp ögonen och höjer rösten när hon berättar hur sköterskorna stack ner en slang i munnen på Adrian och sög ut slemmet. Han blödde ur lungorna.

Adrian var så dålig att han inte orkade syresätta kroppen själv utan fick respirator.

Ekg-elektroder med små blå björnar täckte Adrians bröst. Katetrar från naveln, armarna, händerna, snoppen, benen, fötterna, huvudet och näsan ringlade över hans lilla kropp. Han fick morfin i dropp, näringslösning i en kateter, en kateter för kiss, två kramplösande mediciner och lugnande medicin som med jämna mellanrum pumpades in i kroppen.

För att han inte skulle få liggsår vände sköterskorna på honom varje halvtimme. Varje gång var de tvungna att återuppliva honom eftersom vändningen var så påfrestande att hjärtljuden gick ner på honom.

De frågade Terhi om hon och Anders ville döpa Adrian, de trodde inte att han skulle klara sig. Men Terhi sa nej. Trots att det kändes hopplöst hade ett dop varit som att ge upp och acceptera att han skulle dö.

Och mot alla odds blev Adrian bättre. Till slut började han andas själv.

– Det var så roligt. När vi kom och pratade med honom så såg vi att han andades bättre. Han kände att vi var där och då försökte han att andas så mycket som möjligt själv, säger Anders.

Terhi lyser upp i ett stort leende när hon berättar om dagen då respiratorn togs bort helt.

– Jag minns att jag sa: ”Hej älskling”. Då öppnade han ögonen och tittade på mig. Det var jättehäftigt. Det var första gången han tittade på mig sedan han föddes. Det var underbart att få hålla honom och känna hud mot hud igen.

Fredagen den 29 augusti var grå och kall men för Anders och Terhi var det en underbar dag – Adrian var frisk och skulle få åka hem.

Ett under att han lever

Ett foto hänger på väggen ovanför köksbordet. En lokaltidning ordnade bebisfotografering samma dag som de lämnade sjukhuset och den lilla familjen passade på att fota sig. Adrian sov sig igenom hela plåtningen. Det gör han inte i dag.

”Möö-möö” stönar den gulgröna plastbilen som Adrian klättrat upp på i vardagsrummet.

Det är på flera sätt ett under att han lever. Hade Terhi inte fått havandeskapsförgiftning och satts igång tidigare hade han förmodligen dött i magen. Hade hon inte haft förhöjda blodsockervärden hade han inte blivit tillräckligt stor för att klara sjukdomen. Och hade läkarna väntat 15 minuter med att ge honom antibiotika hade han aldrig överlevt.

Så gott som alla barn som drabbas av GBS och blir så sjuka som Adrian dör eller blir svårt hjärnskadade.

– Läkarna sa att han var ett mirakel. Han hade nog bestämt sig redan från början att han skulle komma till oss. Det måste ha varit den finska sisun, säger Terhi.

FAKTA

GBS, Grupp B-streptokocker:

Veronica Lundström