Rasade ihop utanför gymmet

Tommy Ljung, 38, gick in i väggen

HÄLSA

När Tommy Ljung, 38, för drygt ett år sedan rasade ihop utanför gymmet hade han ingen aning om vad som hände med honom. Hjärtat klappade, han hade tunnelseende och hela världen snurrade. Han var svårt utbränd och nu hade kroppen fått nog.

– Det var hemskt och jag var helt övertygad om att jag skulle dö, säger han.

Foto: Per björn

Tommy jobbade på posten med att distribuera paket. Ett arbete som innebar 60–70 stopp per dag, där han träffade olika människor som alla såg honom som en riktigt glad och utåtriktad kille. Men egentligen var det en fasad som han kämpade för att upprätthålla.

– Jag är sådan att jag går in för allting till 100 procent och man ska ju vara glad och social, eller hur? Jag pratade med alla, men egentligen så är jag inte riktigt sådan, åtminstone inte hela tiden, säger han och ler.

Tränade fyra gånger i veckan

Förutom att lägga 100 procent på jobbet tränade han fyra gånger i veckan – gärna före jobbet så att han skulle hinna, handlade, lagade mat och tog hand om sin familj. Han förklarar det med att han är en sådan person, en som fixar och donar. Han vet inte hur man lugnar ner sig, helt enkelt. Efter ett tag började kroppen säga ifrån, men Tommy förstod inte vad det berodde på. Han fick ofta infektioner, smärtor i bröstet och till slut riktigt svår yrsel. När kroppen till slut sa ifrån var han helt slutkörd och hamnade på sjukhus där de direkt konstaterade att han gått in i väggen.

– Jag kom hem efter ett dygn och blev långtidssjukskriven och då blev det ännu värre. Jag kunde inte sova i min säng längre eftersom allting snurrade. Jag låg i fosterställning på köksgolvet. Jag fick mer och mer tankar kring hur jag ens skulle överleva morgondagen och jag vågade inte gå utanför dörren, säger han.

Flickvännen fick hjälpa till

Hans flickvän Charlotte och hennes äldste son fick hjälpa honom med allt. När han behövde åka till apoteket kom han inte ens ur bilen utan de fick leda honom och hela tiden var han fruktansvärt orolig och helt hjälplös. När han skulle till läkare körde hans pappa honom och väl där satt han och skakade i hela kroppen, bara för att han fick vänta några minuter på läkaren.

– I vanliga fall när man är frisk så funderar man ju inte på hur man ska göra när man åker till affären, men nu hade jag en tanke bakom allt. Hur jag skulle komma till nästa rödljus och hur jag sedan skulle komma därifrån. Det gick inte att leva så, jag klarade ingenting, säger han.

Han förklarar det som att huvudet bara försvann, som att det satt en halvmeter bakom kroppen. Ibland lyckades han sitta på en stol och laga mat till familjen eftersom han hade dåligt samvete för Charlotte som fick göra allt. Till slut började han gå hos en psykolog, där han fick hjälp och lugnande tabletter som gjorde att han kunde börja slappna av lite grann.

Sonen blev sjuk

– Hon gjorde mig så lugn bara genom att prata. Vi kunde prata i en och en halv timme och jag ville bara fortsätta. Och jag som aldrig haft någonting till övers för psykologer tidigare, nu vet jag hur mycket det kan hjälpa, berättar han.

Långsamt började han ta sig tillbaka till livet och det var en allvarlig händelse i familjen som faktiskt hjälpte till. Tommy och Charlottes son Adam fick barndiabetes. Charlotte låg på sjukhus med Adam medan Tommy servade henne med kläder och vad hon behövde.

– Jag fokuserade på något annat som var viktigare än jag och det var nyttigt. När man går hemma så är det ju bara jag, jag och jag hela tiden och nu var det något annat som stod i fokus. Jag lyckades till och med glömma att ta mina tabletter ibland under den tiden, säger Tommy.

Tommy tror att det var hans sätt att ständigt upprätthålla fasaden av den trevliga, roliga, utåtriktade Tommy som fick honom att gå in i väggen, men också det som delvis hjälpte honom tillbaka. Genom att aldrig skämmas över sin sjukdom, genom att förklara för människor runt omkring och prata om det så har han avdramatiserat sin egen situation.

På väg tillbaka

– Jag berättade för alla att jag gått in i väggen, så att de skulle förstå att jag var sjuk och inte var helt knasig som betedde mig som jag gjorde. Jag kunde skämta om det och snacka om det. Det räddade mig att jag var helt ärlig, säger han.

I dag är Tommy på väg tillbaka men har en lång väg kvar. Det har gått drygt ett år sedan han rasade ihop utanför gymmet och han jobbar inte kvar på posten längre.

– Nej, jag kunde inte gå tillbaka dit igen. Jag försökte arbetsträna, men det gick inte eftersom mycket av pressen som gjorde mig sjuk låg i jobbet, så till slut blev jag erbjuden ett avgångsvederlag och då tog jag det, säger han.

Nu ser Tommy ljust på framtiden. Han inser att han har en bit kvar innan allting blir så bra som han vill ha det, men han är på väg. I dag ångrar han att han inte tog tag i sitt liv tidigare.

”Det har tagit tid”

– När jag fick avgångsvederlaget så pustade jag ut. Det var så skönt! Och jag tänkte att jag ”bara” skulle vila ett tag, sedan skulle jag ta tag i saker och komma ut i livet igen. Men det är så lätt att bara ligga hemma och titta på film och bli slöare och slöare, så det har tagit tid, säger han.

Men nu håller han på att ta lastbilskörkort och hoppas kunna få ett jobb i den branschen. Sonen Adams sjukdom har de koll på och saker och ting börjar ordna upp sig.

– Jag är inte riktigt där ännu men jag är fruktansvärt glad att jag står på benen och att jag lever. Och jag tror framtiden blir mycket bättre, säger han och ler.

FAKTA

Tommys BÄSTA råd

Jessika Devert