”Att slänga saker ger mig ångest”

1 av 3 | Foto: Börje Thuresson
HÄLSA

För två år sedan var det så mycket skräp och prylar i Hanna Danmos lägenhet att det knappt gick att komma in där. Hanna har tvångssyndrom och lider av tvångsmässigt samlande. Men sedan hon fick hjälp är livet lättare – hon har till och med infriat drömmen om att få stå i rampljuset.

Att vara tvångsmässig samlare innebär att man är extremt rädd för att råka slänga något viktigt. Själva slängandet väcker ångest så i stället samlar man på sig.

I extrema fall handlar det om människor med hem fyllda av prylar, tidningar, kläder, sopor och disk från golv till tak. Oftast släpper de inte in folk i sina hem – det är allt för skamligt.

Kunde inte komma in i lägenheten

Hanna Danmo, 30, är en av dem. Hon bor i en lägenhet i Stockholmsförorten Skärholmen tillsammans med sin sambo Marcus och sina två katter. För ett par år sedan var bostaden så belamrad med prylar att det det var svårt att ta sig fram – kläder, tidningar, böcker, filmer, gamla papper och skåp som var fulla med skräp.

Men under de två senaste åren har Hanna haft två boendestödjare som hjälpt henne att slänga och rensa. Det finns fortfarande gott om prylar i lägenheten men kaoset är borta.

– Jag är rädd att missa något viktigt eller intressant som jag ska sakna i efterhand om jag slänger det – att slänga ger mig ångest, säger Hanna, som i dag har sällskap av sin boendestödjare – eller coach – Maria Liljegren från Frösunda.

Får hjälp flera gånger i veckan

Hon eller hennes kollega är här två gånger i veckan för att hjälpa Hanna att klara av vardagen och rensa och slänga.

Lappar, reklamblad, tidningar och tidningsurklipp är speciellt svåra för Hanna att göra sig av med och hon känner att hon vill bläddra igenom allt minutiöst noga innan hon slänger det.

– Det finns de som har ett intresse och samlar för att det är kul, men om man, som jag, lider av det och tänker att jag skulle vilja slänga men jag klarar inte av det, då är det tvångssyndrom, säger Hanna.

Utrensningen i lägenheten började för två år sedan. Hanna och coacherna började i botten och arbetade sig uppåt, ett projekt i taget. För Hanna är det svårt – om inte omöjligt – att slänga utan att någon står bredvid och peppar henne.

– Det är en knepig balansgång, säger coachen Maria. Det handlar om kommunikation och man måste ha fingertoppskänsla. Vissa dagar är det lättare för Hanna att slänga än andra. Jag måste känna av var gränsen går. Det får inte bli för jobbigt för henne.

Törs inte avsluta samarbetet

Hanna tror att risken är stor att hon skulle återfalla i sitt gamla beteende om hon avslutade samarbetet med coacherna. Själv föredrar hon när det är undanplockat i lägenheten framför det kaos hon levde i tidigare.

– Det känns bra när det är städat. Det stämmer nog det där med feng shui, det känns negativt i själen med en massa grejor.

Skoltiden var jobbig. Hanna var utanför och mobbades av sina klasskamrater och fick därför byta skola när hon var 15 år. Mobbningen upphörde, men de andra i klassen hade hunnit längre i undervisningen och hon tyckte att det var stressigt att ligga efter. I samband med detta började Hannas tvångssyndrom.

Började med tvättmani

Hon började tvätta sig maniskt, inte för sin egen skull utan för att hon inte skulle smitta andra med baciller eller någon hemsk sjukdom. Hon tvättade ständigt händerna och tog långa duschar. Tvättvånget gick bort nästan helt med hjälp av terapi och medicinering.

När Hanna var 19 år fick hon diagnosen Aspergers syndrom. Hon hamnade i en särskild Asperger-klass i skolan och livet blev bättre.

– Det kändes som en lättnad för då fick jag veta varför jag var annorlunda, jag hade ju funderat på vad det var för fel på mig och varför jag hade så svårt att få kompisar.

Men tvångssyndromet kom tillbaka. Samlartvånget smög sig på efter en tid av kontrolleringstvång då hon ständigt kontrollerade att hon inte hade tappat något.

– Jag kan få för mig att lotter på marken är vinstlotter som någon tappat av misstag. Och jag känner ofta efter att mina fickor är stängda. Min kille blir lite irriterad på mig ibland, du har inte tappat något, säger han. Så jag kollar ofta i smyg, säger Hanna och ler.

Humor hjälper henne

Målet är att kunna slänga utan att få ångest och under våren ska hon gå i KBT-behandling.

En viktig del i Hannas liv är humorn. För ett par år sedan infriade hon sin dröm att stå på en stand up-scen. Till en början uppträdde hon mest på nybörjarscener, men sedan i höstas uppträder Hanna på mer professionell basis med betalande gäster.

Drömmen är att stå på Norra Brunns scen i Stockholm.

– Det är kul att hitta olika komiska vinklar på problem jag har. Och så kan jag sprida lite förståelse och kunskap om psykisk funktionsnedsättning på köpet. Det känns bra och roligt när folk skrattar åt det jag säger, det är jättebra för självkänslan.

FAKTA

Hanna Danmo

Ålder: 30.

Bor: Lägenhet i Skärholmen utanför Stockholm.

Familj: Sambon Marcus och två katter.

Yrke: Redaktör på Autism- och aspergerförbundet. Sysslar också med stå upp-komik.

Kända fall av tvångssyndrom

Helena Lindstam