”Att inte orka med barnen var det värsta”

HÄLSA

Åsa Lindell såg utbrändhet som en ”trendsjukdom”.

Tills hon själv drabbades, vid 36 års ålder.

Småbarnsmamman Åsa Lindell brände ut sig vid 36 års ålder. Sedan augusti är hon tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen. "Nu försöker jag tagga ner"
Småbarnsmamman Åsa Lindell brände ut sig vid 36 års ålder. Sedan augusti är hon tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen. "Nu försöker jag tagga ner"

För två år sedan var Åsa arbetslagsledare på en förskola och småbarnsmamma. Hon jobbade mycket, tog hand om det mesta i hemmet och hade dessutom höga krav på sig själv att alltid prestera maximalt. Sakta men säkert byggde Åsa upp en vägg framför sig och fortsatte framåt i samma höga takt, trots att kroppen sa ifrån.

– Jag var oerhört trött, men det är ju alla småbarnsföräldrar, berättar hon.

”Tog det inte till mig”

Det var till sist yrseln som besvärade henne under flera timmar varje dag som fick henne att söka hjälp. Att hon även hade haft svåra sömnproblem under en lång tid hade hon inte ens reflekterat över. I november 2008 blev hon diagnosticerad med utmattningssyndrom, utbrändhet, och sjukskrevs på halvtid.

– Men jag tog det inte till mig. På den halvtiden gjorde jag ändå lika mycket som jag gjorde på en heltid.

Extremt ljudkänslig

Till sist tog det stopp på riktigt. En vanlig dag i februari när kollegan undrade vad hon egentligen gjorde på jobbet.

– Det var då jag började fundera; ”Ja, vad gör jag här?”. Sedan fick jag lägga mig ner och vila för att över huvud taget orka ta mig hem. Jag trodde tidigare i mitt liv att jag har varit trött, men det är ingenting mot den här tröttheten.

Åsa hade även andra symtom. Koncentrationssvårigheter. Hon kunde inte föra logiska resonemang eller hantera information. Hon blev extremt ljudkänslig.

Fick köpa öronproppar

– Just ljudöverkänsligheten var jättejobbig. När barnen lekte lugnt hemma skar det i mina öron. Jag fick köpa öronproppar för att de skulle kunna få leka utan att jag blev irriterad. Att inte orka med barnen var det värsta, konstaterar Åsa. Det hon längtade mest efter när hon var som sämst var att orka göra saker med barnen, som att gå på museum eller åka på picknick.

– Man vill ju finnas där för sina barn.

Trots kollapsen tog det Åsa flera månader av heltidssjukskrivning innan hon kunde acceptera att hon blivit utbränd. Och det var först när hon accepterade det som hon kunde göra något åt det. På en stresshanteringskurs fick hon lära sig att ändra sitt förhållningssätt.

– Jag lärde mig bland annat att gå långsamt. Att det inte gör något om jag kommer två minuter senare, barnen mår lika bra även om jag inte springer till förskolan när jag ska hämta dem.

”Jag kommer bli bra”

I dag har Åsa fått distans till saker och blir inte längre irriterad över sådant hon inte kan göra något åt, som när kollektivtrafiken är försenad. Men fortfarande får hon kämpa med sin tävlingsinstinkt.

– Folk i min omgivning vet inte att jag tävlar med dem. Försten på tvärbanan, försten av tvärbanan. Nu försöker jag tagga ner ganska rejält, men jag har fortfarande tävlingstankarna.

Sedan augusti är Åsa tillbaka på jobbet, i dag med mindre ansvar. Sömnproblemen har ännu inte gett med sig och hon orkar inte lika mycket som en ”vanlig” människa. Men hon är hoppfull.

– Jag kommer bli bra så klart. Det måste jag bli.

FAKTA

Åsas bästa tips för att stressa ner

Emma Fagerberg