"Hej, jag heter Lisa och tror jämt jag är sjuk..."

Aftonbladets krönikör om sin hypokondri

HÄLSA

Ordet ­hypokondri kommer från grekiskans hypo­cho’ndrios och betyder ”det som ligger bakom rev­benen”, alltså i hjärtat. Det är ett tillstånd som innebär att man tror sig vara sjuk fastän man inte är det. Svårt sjuk, oftast. Åtminstone har aldrig jag inbillat mig att hosta beror på att en förkylning håller på att bryta ut, nej, det är alltid allvarliga åkommor det handlar om: Lunginflammation, om man hostar. Annars till exempel hjärtinfarkt, leukemi, aids.

Mina föräldrar hade ett tjockt läkarlexikon som jag satt och slog i när jag var liten. Jag gick igenom olika självhjälpsscheman med mitt tjocka trubbiga barnapekfinger: ”Lider ni av huvudvärk?”. Ja. Flyttade fingret till nästa fråga. ”Är ni ljuskänslig?”. ”Känner ni er illamående?”, ”Upplever ni pirrningar eller domningar i kroppen?”. Vi använder ju samma organ – hjärnan – för att processa information från både kropp och själ, det går inte riktigt att skilja dem båda åt. Och så snart jag läste orden uppträdde symtomen.

Plötsligt var ljuset mig ögonbedövande, jag kände mig yr, och nog stack det lite i fingrarna? Ja!, ja!, ja!, mitt febriga lilla finger flyttade sig fort vidare. Det slutade alltid med att jag med bultande hjärta landade på en brun ruta där det stod något i stil med: ”Allvarligt! Ni kan lida av en hjärntumör. Uppsök genast läkare”. Fast det gjorde jag ju aldrig. Uppsökte läkare alltså.

Det kan nog finnas ett par olika skäl till att man blir hypokondriker. De utåtriktade hypokondrikerna tror jag ger uttryck för en innerlig önskan att få uppmärksamhet, bli ompysslade, slippa leva upp till alla krav som ställs på friska personer. Och för dem som ensamma lider kval handlar det förmodligen om en oro inför döden. Det är i alla fall vad min egen hypokondri går tillbaka på, misstänker jag: Insikten om att allting en dag skall ta slut försöker borra sig in och få fäste.

Det är oerhört svårt att relatera till något så svindlande som ens egen utplåning. Lättare då att försöka hänga upp sin förgänglighet på en sjukdom. Googla sig till ett svar. Sjukdom är konkret och greppbar, den kan ringas in med en medicinsk diagnos och botas av vår tids gud: naturvetenskapen.

Hypokondri är helt enkelt ett fåfängt flyktförsök, och internet har gjort det väldigt mycket lättare att vältra sig i hemska diagnoser, sätta en etikett på sin gruvliga ångest. För mig har det alltid stannat vid det. Jag har ytterst sällan huvudvärk, men när jag har det tänker jag stilla att det är inte ont i huvudet, det är en hjärntumör. Jag konstaterar det, utan att göra ett nummer av det. Det är som på film, ni vet. Om någon hostar lite så betyder det att de har lungcancer. Man lägger det på minnet och tittar vidare.

Så är det med mig också. Jag besvärar mig inte med att uppsöka läkare, jag låter mina inbillningssjukdomar stanna vid att vara en skugga bara, en orolig liten fågel i ögonvrån. Ungefär som att jag inte tycker om att vila huvudet mot armen eftersom jag då kan höra min egen puls dunka, jag får ångest av det och också av att höra hjärtslagen av människor jag älskar. Det påminner mig om vår skörhet: vi är köttmaskiner som när som helst kan sluta fungera, och när motorerna går sönder, när våra hjärtan skär ihop, då försvinner vi.

Det är en hemsk tanke, detta att allt det som är min värld obönhörligen kommer att vittra sönder och försvinna inom de närmaste hundra åren. Och visst, min dödsvånda är själva katalysatorn för de hemska diagnoser jag ställer mig själv. Jag förstår det. Och, är inte detta ironiskt så säg, genom att skriva det, genom att skriva att jag vet att jag inte är allvarligt sjuk så känns det som att jag jinxar mig själv lite. Som att jag är övermodig och nästan ber om ohälsa och olycka och ond bråd död. Vi får väl se.