”Ingen trodde att knölen var farlig”

Miwa, 22, fick cancerbeskedet – två veckor före förlossningen

Miwa Karlsson, 22, och sambon Magnus Gustafsson, 28, träffades för tre år sedan. De hade varit ett par i ett år när Miwa fick veta att hon hade cancer. ”Vi har hunnit med en hel del och har redan hus, barn och bil”, säger Miwa och skrattar.
Miwa Karlsson, 22, och sambon Magnus Gustafsson, 28, träffades för tre år sedan. De hade varit ett par i ett år när Miwa fick veta att hon hade cancer. ”Vi har hunnit med en hel del och har redan hus, barn och bil”, säger Miwa och skrattar.Foto: max modén
HÄLSA

Miwa var 20 år när hon fick sin dotter Emmie. Men hon fick aldrig njuta av den första tiden som nybliven mamma. Två dagar efter förlossningen låg hon på operationsbordet och började kampen mot cancern.

– Jag hade aldrig klarat det här utan Emmie, säger Miwa Karlsson, 22, som i dag är frisk och föräldraledig med sin andra dotter Hilma. 

Kvällen den 28 juni 2008 gjorde sig Miwa och sambon Magnus i ordning för att gå på Hamnfesten i Örnsköldsvik. Precis som de brukar göra varje år. Den här gången var Miwa höggravid. Deras första barn skulle komma om en och en halv månad.

Miwa kände sig pigg och stark precis som hon hade gjort under hela graviditeten. Kvällssolen sken på dem när de kom ner till vattnet. Men mitt i minglandet med vänner och bekanta stelnade Miwa till. Hon kände en stor knöl på halsens vänstra sida. När hon visade den för Magnus föreslog han att hon kanske hade ätit något konstigt. Men eftersom Miwa var gravid åkte de in till sjukhuset ändå, för säkerhets skull. De stannade över natten, men provsvaren visade ingenting konstigt. Läkarna trodde att knölen berodde på att Miwa precis hade varit förkyld och skickade hem dem.

Kände på sig

– Men vi kände på oss att det var något som var fel och frågade rätt ut om det kunde vara cancer. Svaret vi fick då var att det inte kunde vara så, eftersom jag var så ung, säger Miwa.

Några dagar efter det första sjukhusbesöket tyckte Miwa och Magnus att knölen kändes större. Dessutom hade nya, mindre knölar dykt upp på andra sidan halsen. Miwa krävde att de skulle få ta ett cellprov på knölen. Till slut blev det som hon ville och tre dagar efter provtagningen ringde läkaren.

Oron växte

Det var den 21 juli 2008. Två veckor före beräknad förlossningsdag. Miwa satt i bilen på väg hem till sina föräldrar.

– Jag frågade läkaren om jag skulle komma upp till sjukhuset, men det tyckte han inte var nödvändigt. Han skulle ringa tillbaka senare i stället. Då blev jag lugn och tänkte att det inte kunde vara något fel.

Men när Miwa kom fram till sina föräldrar ringde läkaren och berättade att hon hade Hodgkins lymfom, cancer i lymfsystemet.

– Han fick det att låta som att det inte var någon stor grej. Jag skulle höra av mig efter förlossningen och opereras då.

Miwa gick in på internet och läste på om sjukdomen. Där stod det visserligen att 80 procent klarade sig, men också om strålbehandling och cellgifter. I takt med att orden sjönk in växte hennes oro. Miwa ville börja med behandlingen så fort som möjligt, men då måste hon föda tidigare. Hon kontaktade gynekolog och barnmorska.

– Men de ville inte hjälpa till, eftersom de menade att sjukdomen inte påverkade barnet. Det tyckte jag var jättekonstigt. Jag mådde ju psykiskt dåligt av all stress och oro. Det är klart att det påverkar.

Till slut blev det ändå som Miwa ville. Hon fick hjälp på Sundsvalls sjukhus och kände för första gången att någon verkligen lyssnade på henne.

Kunde inte njuta

På förmiddagen den 29 juli blev Miwa igångsatt. Emmie föddes klockan 22.19 en vecka för tidigit. För Miwa var det blandade känslor.

– Jag kunde inte riktigt njuta av att ha fått mitt första barn, utan tänkte mest ”Hur ska det gå nu?”. Jag var ju sjuk och skulle opereras.

Två dagar senare opererades en bit av knölen på vänster sida bort för analys. Dagen efter åkte Miwa hem till sin sambo och nyfödda bebis. Hon kände sig ledsen och arg över att hon var sjuk när hon precis hade blivit mamma för första gången.

– Jag var så rädd för att missa Emmies första skratt, när hon lärde sig sitta och krypa. Men eftersom jag övertygade Magnus om att jag klarade att vara hemma med henne blev det aldrig så.

Miwa har på sig ett svart linne som visar tre operationsärr på halsen. Hon rör lite vid dem ibland när hon berättar.

Tjejen som nu sitter ute på den nybyggda verandan är glad och har kommit stärkt ur sjukdomskampen. Den svartvita bondkatten Pipen stryker sig mot våra ben och Emmie, 2, roar sig med att prova pappas alldeles för stora skor. På den stora tomten finns gungor, sandlåda och en stor gräsmatta som gjord för små barn att springa omkring på.

Ville inte behandlas som sjuk

För två år sedan befann sig Miwa långt ifrån den villaidyll familjen lever i dag. När hon blev sjuk oroade hon sig mycket för att kompisarna skulle dra sig undan. Därför skickade Miwa ut ett sms till så gott som alla i telefonboken. Hon skrev att hon hade cancer, skulle gå igenom behandling och att hon inte ville bli behandlad som en sjukling.

– Det har alla respekterat. Mina kompisar har varit precis som vanligt. Om de skulle gå ut på krogen ringde de och kollade om jag ville hänga med. Ingen brydde sig om att jag var flintskallig.

Tre veckor efter förlossningen var det dags för Miwa att åka in till Sundsvall för att operera in porten hon skulle få cellgifter genom. Då visade nya röntgenbilder att cancern hade spridit sig i hela lymfsystemet. Hals, bröstkorg och buk.

– Jag var nog lite i chock då och förstod inte riktigt vad det var som hände. Och så fortsatte det under hela perioden jag fick cellgifter. Jag var så envis och skulle klara att ta hand om mitt barn själv.

Varannan tisdag åkte hon till Sundsvall tillsammans med Magnus och sin mamma för att få cellgifter. När de lämnade sjukhuset på eftermiddagen mådde Miwa ofta illa, hade blåsor i munnen och kände sig svag. Den första natten sov Emmie alltid hos mormor och morfar. Men två dagar senare promenerade Miwa med barnvagnen på stan och träffade sina kompisar.

– Det var tack vare Emmie som jag orkade. Hade jag inte haft henne hade jag nog mest legat inne och tyckt synd om mig själv.

När Miwa pratar om sin lilla dotter blir hon glansig i blicken och rösten skälver till.

– Ibland blev jag ju less och tyckte att det var drygt med alla sjukhusbesök. Jag ville bara vara hemma med Emmie. Men då har jag påmint mig själv om att det finns de som har det värre.

Kontinuerliga kontroller

Efter fem månader, slutade Miwa med cellgifter. I april 2009 gjorde hon en helkroppsröntgen i Umeå som visade att hon var frisk. Hon går fortfarande på kontroller var tredje månad. Men förutom trötthet och ledvärk efter cellgifterna mår hon bra.

När Miwa blev sjuk erbjöds hon att prata med en kurator, men det tyckte hon kändes onödigt. Hon hade ju familj och vänner om hon ville prata. Men när Magnus föreslog att hon kanske skulle börja blogga gav hon det ett försök. I dag har hon haft över 120 000 besökare.

– Först kändes det töntigt, men nu skriver jag varje dag. Det har blivit lite som ett beroende och jag saknar det när jag inte hinner blogga.

På nätet har Miwa också fått kontakt med andra som har haft cancer.

– Det är så skönt att prata med någon i samma ålder som har gått igenom samma sak. Läkarna kan ju bara ge de medicinska svaren.

Tätt mellan barnen

Björkarna som omger tomten svajar i den svala bris som bryter av i högsommarvärmen. Magnus kommer ut på verandan med en nyvaken liten Hilma i famnen. Hon har hunnit bli tre månader och Miwa berättar stolt att Hilma sover över åtta timmar varje natt. Eftersom Miwa själv har uppskattat att ha en bror i nära ålder ville hon själv också få barn tätt.

– Det är bara elva månader mellan mig och Niklas. Vi lekte alltid när vi var små. Jag visste att det fanns en risk att jag var steril efter behandlingen, men vi bestämde oss för att testa. Och det gick ju bra!

Miwa har alltid varit en positiv tjej som tycker att det är meningslöst att gå runt och gnälla. Efter att hon blev sjuk har hon på allvar insett hur svårt många har det och nu ska det mer än någonsin till innan hon klagar. Och det händer att hennes nya inställning går ut över folk i hennes närhet också.

– Om Magnus är förkyld och tycker synd om sig själv kan jag nog vara väldigt oförstående, säger Miwa och skrattar.