’Hypnos knäckte mitt rökmonster’

Tänk dig det här trolleriet:

Jag sätter mig ner i en fåtölj som obotlig rökare.

Sedan halvsover jag en dryg halvtimme.

Och - simsalabim! - reser jag mig upp som icke-rökare.

Vem skulle inte garva åt den storyn?

Men nu backar vi tiden tillbaks till då jag faktiskt var rökare, för tio dagar sedan och de trettio åren före det. Då var jag inte bara Karin, inte bara fyrabarnsmamma så småningom, inte bara journalist utan alltid rökare.

Evig ursäkt

Hur många gånger har jag inte ursäktat mig med att ”Jag är ju en sån där....rökare...” i olika sammanhang?

Om detta har jag tjatat mycket effektivt.

Jag är alltså Rökare i mitt eget medvetande.

När jag bestämmer mig för att sluta så hänger inte hjärnan med. När jag inte tar morgonciggen eller bilciggen så studsar det lilla rökmonstret upp och ner inne i huvudet och gastar:

”Men, hallå! Du är ju rökare, ju... Skaru inte ha en cigg nurå? Hörru, du har glömt ciggen!”

Nikotinabstinensen är en barnlek att stå emot. Rökmonstret är en hårdare nöt att knäcka.

Så jag kallar in kavalleriet i form av Maria Sundkvist som är hypnosterapeut med egna praktiken Innersense. Hon ska hypnotisera bort rökmonstret.

Det är i hennes fåtölj jag slår mig ner.

– Blunda, säger Maria och då gör jag det.

Blir dåsig

Sedan ber Maria mig att slappna av, hon lotsar mig genom alla muskler tills jag känner mig tung och dåsig.

Jag befinner mig i trance, det där tillståndet mellan vakenhet och sömn eller varför inte det där tillståndet man hamnar i när man plötsligt förlorar sig i ingenting alls och tittar oseende på en punkt framför sig.

Nu har Maria fri tillgång till mitt undermedvetna. Det är där rökmonstret härjar. Men Maria byter ut det där gapiga som vill att jag ska ta en cigg mot en mycket snällare röst som säger till mig att jag är en icke-rökare, att jag själv bestämt att bli en icke-rökare för all framtid och att jag kommer att lyckas och känna ett lugn när jag slipper röka.

Jag hör vartenda ord som sägs till mig och är fullt medveten hela tiden.

Känns fånigt

När jag öppnar ögonen igen känns det nästan lite fånigt att det inte var en större och märkvärdigare grej att bli hypnotiserad.

I vanlig ordning tänker jag skynda mig före mitt sällskap ut i friska luften för att hinna ta en cigg.

Men så hör jag mig själv tänka:

– Nejmen, jag röker ju inte längre.