”Läkarna ville skicka honom till barnpsyk”

I 1,5 år kämpade undersköterskan och fyrabarnsmamman Camilla Myske för att hon själv och sonen Adam, 9, skulle få vård i Sverige mot sina svåra symptom. Till slut gav hon upp.

Hon visar deras två ”sjukpärmar” med kopior på alla sjukhusbesök, utredningar, provtagningar och verkningslösa behandlingar.

Det var en varm och fästingrik augustidag 2006. Adam var sju år och skulle börja ettan, när en fet fästing förskansade sig i nacken på honom, bakom höger öra. Camilla fick en fästing på sitt högra knä.

Hon fick ett rött märke i knävecket – 15 centimeter stort – och penicillin. Sedan skulle borrelian vara borta.

När sommarlovet var slut började Adam må dåligt.

– Han klagade på huvudvärk hela hösten, berättar Camilla.

På våren fick Adam en ny fästing på samma ställe – höger sida av nacken. Huvudvärken tilltog och han fick även ont i nacken och ryggen.

Ordinerade massageolja

En barnläkare skickade hem honom med massageolja.

– Jag skulle massera bort värken! berättar Camilla.

Ett pärlband av lymfkörtlar svullnade upp bakom hans högra öra.

– Det kändes som hjärtat hoppade ur kroppen, berättar Adam blygt.

Hans ljusblå ögon lyser som förgätmigej när han tuggar i sig kex och bullar vid köksbordet i radhuset i Täby.

Dagen före midsommar blev Adam akut sjuk. Han var nackstel och skrek av smärta.

För första gången fick han en diagnos: hjärnhinneinflammation.

– Läkarna sa att allt tydde på neuroborrelia med tanke på fästingen i nacken, berättar Camilla och visar journalen.

Borreliabakterierna hade spridit sig till nervsystemet. Men trots antibiotika så blev Adam inte frisk.

– Barnläkaren sa ”Det tar lång tid efter en neuroborrelia att bli bra”.

På hösten – när Adam började tvåan – fick han svårt att koncentrera sig och klarade inte av att se på teve.

– Adam blev bara sämre och sämre och tröttare och tröttare, berättar Camilla.

Grät sig till sömns

Till slut orkade han ingenting. Han slutade på fotbollen, innebandyn och att leka. När han kom hem från skolan gick han direkt och lade sig på soffan.

– Han grät sig tills sömns för att han hade så ont i huvudet, säger Camilla.

Det började tjuta i hans öron – och han började ”se gubbar”.

Camilla orkade inte se sin son lida längre.

Hon mådde inte bra själv. Sedan borrelian hade Camilla fått konstiga symptom –dimsyn, ansiktsdomningar, ont i huvudet, nacken och ryggen. Till slut kunde hon räkna till 66 olika symptom.

Camilla skickades till ryggklinik, smärtklinik, gastroskopi, magnetröntgen, bukröntgen.

Läkarna hittade inga fel.

Hon ordinerades samtalsterapi, sjukgymnastik, smärtbehandling, antidepressiva och röstterapi.

Ingenting hjälpte.

Till slut blev hon sjukskriven – för utmattningsreaktion.

Förra våren beställde Camilla ut sina jour

naler. Först då fick hon svaret.

– Läkarna hade gjort ett borreliatest på mig 2006. Provet var positivt. Men de sa ingenting till mig. Jag hade länge misstänkt att det var borrelia jag hade.

Då vände hon sig till Tyskland för hjälp. Hon hade hört talas om doktor Wolfgang Klemann i Pforzheim, som ger långvarig och intravenös antibiotikabehandling mot kronisk och svårbotad borrelia.

Camilla skickade blodprover dit. Både hon och Adam fick diagnosen borrelia.

Sedan dess har hon ätit antibiotika dagligen – och kan i dag stryka 59 av de 66 symptomen.

Fick antibiotika

Men de svenska läkarna avfärdade de tyska diagnoserna.

– Läkarna sa att det var psykiskt. De ansåg att Adam var orolig för mig eftersom jag hade varit sjuk så länge. De ville skicka honom till barnpsyket, men jag vägrade, säger Camilla.

Hon krävde i stället nya borreliatester på Adam – på ryggvätskan. Det är enda sättet att ställa diagnos på neuroborrelia. Testerna visade ett förhöjt värde. Adam fick därför antibiotika i två veckor.

– Efter andra veckan började det vända. Adam började se piggare ut och örontjutet försvann.

Pigg igen

Det var bevis nog för Camilla, som tog Adam med sig till Tyskland.

Adam fick antibiotika i fyra månader. Alla symptom försvann. I april började han spela fotboll och innebandy igen och leker som aldrig förr. Hela hans rum är målat i favoritlaget AIK:s färger.

– Adam är pigg och glad igen! Han mår så bra, berättar Camilla lyckligt.

– Jag är så glad att jag kämpade för min son! Adam har sagt flera gånger ”Vilken tur att vi åkte till doktor Klemann så att jag blev frisk”. Han skulle aldrig ha fått den här behandlingen i Sverige, säger hon.