I över 40 år vägrade Ulla Östlin att flyga. Hon var livrädd för att planet skulle krascha.
Men en linbanetur i Österrike och en lunch i Köpenhamn fick henne att våga.
– Det är fantastiskt. Nu tycker jag synd om dem som inte vågar flyga, säger hon.
USA, Spanien, Irland och Kina.
En helt ny värld har öppnat sig för Ulla Östlin, 67.
– Det är ingen hejd på flygandet, säger hon och skrattar.
Skratt och flyg är dock ingen självklar kombination för henne. Turbulens och luftgropar väcker fortfarande den slumrande skräcken, men rädslan är inte värre än att hon kan bemästra den.
Å andra sidan är det en bedrift att hon över huvud taget sätter sig i ett flygplan. I många långa år vägrade hon att flyga. Hon tyckte det verkade onaturligt att sitta 10?000 meter upp i luften och var livrädd för att planet skulle krascha.
När hon och maken Lars skulle ut och resa i Europa och till Ryssland valde de därför alltid bil, buss eller segelbåt.
– Vi har bilat, bilat och bilat, berättar Ulla.
– Jag brydde mig aldrig om att kolla efter charterresor i kataloger. Varför skulle jag det? Jag skulle ändå aldrig kunna åka på dem eftersom jag inte ville flyga.
Samtidigt drömde hon om att åka till USA – med båt – men det blev inte av.
För några år sedan tröttnade först Lars och sedan Ulla själv på alla långa mil i bilen, men det som fick henne att våga ta steget och konfrontera sin skräck var otippat en tur med linbana i Österrike.
– När jag satt i linbanan tänkte jag att ”nu dör jag”, det var riktigt otäckt. Men när jag kom ner tänkte jag att eftersom jag klarade av det borde jag också kunna flyga.
När hon kom hem igen tipsade en väninna om en kurs mot flygrädsla på Bromma flygplats. Den leddes av en pensionerad flygkapten och en flygvärdinna. Ulla anmälde sig för fyra träffar.
Kursen blandade teori med praktik. Kaptenen presenterade statistik som visade hur säkert det faktiskt är att flyga. Han berättade om hur ett flygplan fungerar, hur start och landning går till och att ett plan kan glidflyga många mil om motorerna skulle lägga av. Ulla och de övriga deltagarna gjorde ett studiebesök i en hangar och fick sedan prova på att vara andrepilot i ett flygplan – i en simulator – och ta in landningsställen.
Sakta men säkert gav hennes rädsla med sig.
– Någonting släppte. Deras sätt att prata och visa hur allt fungerade gjorde mig mindre rädd. Jag insåg att det var mig själv det var fel på, inte flygplanen.
Examensprovet var en dagstur till Köpenhamn. Gruppen skulle flyga tillsammans och äta lunch på Ströget.
– Ha, ha … Det kom som en överraskning. Jag blev alldeles spattig.
I början av sin allra första flygresa hade Ulla svårt att sitta still.
– Usch, jag flaxade och fäktade med armarna som en galning. Det satt en italienare bredvid mig och han undrade nog vad jag var för en.
Men på det hela taget klarade hon ändå resan galant. Och den gav mersmak.
En vecka efter kursen flög hon och Lars på semester till Paris. Sedan dess har Ulla flugit otaliga gånger, bland annat till USA och Irland, och det går bättre och bättre för varje gång. Hon har lärt sig att slappna av och kan äta och läsa ombord. Det var helt otänkbart i början.
– Jag gör nog tio flygresor per år i snitt. Jag brukar hålla koll på om någon runt omkring mig ser ut att vara flygrädd och då försöker jag hjälpa till så gott jag kan.
Nuförtiden tycker hon synd om alla dem som inte vågar flyga. Själv ska hon flyga till Spanien i januari och på en långresa till Kina i april.
– Man ska inte vara rädd för att flyga, men man kan ha respekt för det, säger hon.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer