”Jag hade adhd – men visste inte om det”

Ostoppbar vilja, idérikedom och passion. Men också glömska, passivitet och depression. Adhd är en åkomma med många ansikten. Och den som tror att diagnosen automatiskt innebär koncentrationssvårigheter och stök i skolbänken får tänka om.

Många med symtom vet inte ens om att de är sjuka, och ytterligare ett stort antal har en genetisk benägenhet att utveckla handikappet, men klarar ändå av att leva normala liv.

En jobbig energi

Andreas Kleerup fick sin diagnos efter att ha drabbats av upprepade depressioner. Han menar

att han har sin hyperaktivitet att tacka för sina framgångar i musikbranschen.

– Hade jag fått reda på min adhd när jag var barn tror jag inte att jag hade blivit lika bra på det jag gör, som barn tog jag ut min energi på att lira trummor, avslöjade han nyligen i en intervju.

– När det gäller musik kan jag liksom bara slå på. Jag kan skriva tio låtar på fem minuter, men det är väldigt jobbigt att ha på den energin.

Andreas Kleerup ligger bakom Robyns storhit ”With every heartbeat” – och det var också hon som fick honom att uppsöka läkare.

– Robyn misstänkte att jag hade någon bokstavskombination så hon hjälpte mig med rätt nummer.

Antalet drabbade har ökat

Michael Phelps, som tog åtta OS-medaljer i simning förra året, har också uppnått sin dröm mycket tack vare sitt psykiska handikapp.

– Vissa kan utnyttja sitt behov av att vara i rörelse, säger överläkaren Björn Kadesjö vid Drottning Silvias barnsjukhus.

Adhd förknippas främst med unga. Antalet som får utlåtandet vuxen ålder har dock ökat dramatiskt på senare år, tack vare större kunskap.

– Visst märker vi en tillströmning, säger Marie-Louise Armand vid patientföreningen Attention.

– Många av våra medlemmar är mellan 22 och 25 år och får problem när de hamnar i arbetslivet. De får ofta sin diagnos när de utreds för utbrändhet, eftersom de tar i för mycket.

Hanna kraschade i jobbet

Beskrivningen stämmer väl in på Hanna Neuman, som fick veta att hon hade adhd för två år sedan. Då var hon 26 år och hade dittills levt ett ganska bekymmerslöst liv. Sin inre rastlöshet ägnade hon till att gå upp totalt i smyckestillverkning med silvertrådar, koppar och pärlor. Kraschen kom när hon fick sitt första jobb – som sköterska inom äldrepsykiatrin.

– Jag klarade inte av att arbeta och handla, tvätta och försöka ha något socialt liv samtidigt, berättar hon.

Hon bara sov så fort hon kom hem. Hon var sårbar för stress, men samtidigt neurotisk och hade svårt att sitta stilla. Hon glömde saker och kunde inte koncentrera sig.

– Att ingen hade misstänkt att jag hade adhd tidigare berodde på att jag var tyst och passiv. Jag pendlade mellan mani och underaktivitet, säger hon.

Hon sökte vård tack vare sin bästa väninna, som redan hade genomgått en utredning för samma symtom. Så småningom fick Hanna medicin mot besvären.

– De hjälper till viss del. Nu jobbar jag 40 procent igen, säger hon.