Nädå – vi har ingen rökruta

Jasmine är 17 år och har rökt i fyra år. Hon är inte stolt över det. Hon skäms inte heller.

Pojkvännen säger att hon ska tänka på sin hälsa. Hon tycker att han ska skita i hennes hälsa.

Hon förkortar sitt liv, so what? Det är hennes kropp.

Vi träffas på Sankt Eriks gymnasium på Kungsholmen i Stockholm, där hon går andra året på frisörlinjen. Hon ska visa rökrutan. Den som officiellt inte existerar.

Att den är olaglig är en nyhet för Jasmine. Den finns ju där. På flera ställen till och med.

Vid infarten tronar skylten om förbud mot rökning, parkering och rastning av hundar. Strax intill finns ett rör att fimpa i. Vid slutet av huskroppen en annan askkopp, där brukar personalen stå.

Vid ingången till matsalen råder rökförbud på höger sida. Men till vänster finns rökruta. Den rökruta som alltså inte finns, enligt skolledningen. Eftersom den är olaglig.

Biträdande rektor Göran Nilsson säger: ”Rökruta har vi inte, det får vi inte.”

Sedan tillägger han: ”Vi har problem med rökning”.

Jasmine skrattar och skakar på huvudet. Varför skulle inte nästan myndiga elever kunna ta ett bloss?

I närheten finns hennes bästa leverantör som aldrig frågat om leg, en trevlig man. Fast lika bra fungerar Statoil och Ica. Bara hon uppträder självsäkert utgår säljaren från att hon är myndig.

Det är så himla dyrt bara.

Aldrig räcker pengarna, fast hon jobbar så mycket hon orkar. Rökningen kostar 1 300 kronor i månaden.

Men det är värt det.

Att röka är härligt. Det är härligt med lindringen, när det irriterade krypet inombords lyfter och lättar, försvinner med utandningen. Går upp i rök.

Jasmine är bra på rökringar men säger att hon röker fult. Det är fult att fylla munnen med rök som hon gör, inte så läckert att blåsa ut genom framtänderna med ett väsande ljud.

Carrie Bradshaw i ”Sex and the city” – hon röker snyggt. Förresten röks det mer än någonsin i filmer, kommer Jasmine på. Hjältinnan trevar i varje trängd situation efter sitt cigarettpaket.

När Jasmine gick i femman kom Non Smoking Generation på besök. Barnen fick lukta i en burk med tjära. Det var riktigt äckligt.

I sexan prövade hon själv. De var två, i en skogsdunge, med en stulen cigarett hemifrån, tandkräm och hårspray.

Hon hade väntat sig att världen skulle snurra, hon skulle kräkas, någonting skulle ... hända. Men det var inte som det sagts, i skräckpropagandan.

Den andra överraskningen var att hon kunde bli beroende. Även hon. Det hände under nian. Då kunde en äldre pojkvän bjuda, hon hade nästan fri tillgång.

Då började pirret och oron. Som bara cigaretten hjälpte mot.

Det var ingen trevlig insikt. Men hon accepterar den.

Hon var hos doktorn en gång med ond hals. Han berättade om hjärnan, om receptorerna som skickar Jasmine underbara må-bra-signaler när hon röker men straffar henne med ångest när de inte får nikotin.

Intressanta fakta, anser Jasmine.

Men så är det stressen. Skolarbetet, extrajobben, pojkvännen, kompisarna, framtidsplanerna. Och att hålla sig snygg, smal och vältränad.

Fast Jasmines barn ska inte röka. Det ska hon se till.

Hon ska hindra hängandet. För det var så Jasmine levde från tolvårsåldern. De hängde i centrum utanför ICA. De hängde utanför ungdomsgården och det blå dagiset eller det gula dagiset.

Överallt fanns en bänk där de kunde hänga.

Hon skulle ha gjort något i stället. Idrottat. Eller spelat teater eller gitarr.

– Det är sådant som Non Smoking generation borde erbjuda, säger Jasmine, inte någon löjlig skräckpropaganda.