Lova att testa dig, sa pappa – sedan dog han

Bertil blev 61 år. Han dog i prostatacancer den 12 september 2003. Här skriver Björn Solfors om pappans kamp och den obönhörliga vägen mot döden.
Foto: Mat strand
Bertil blev 61 år. Han dog i prostatacancer den 12 september 2003. Här skriver Björn Solfors om pappans kamp och den obönhörliga vägen mot döden.
HÄLSA

Man ska inte gnälla över en fis på tvären.

Det var så han brukade säga.

Man ska bita ihop. Inte klaga, inte känna efter. Livet ska levas sorglöst och enkelt.

Antal nya cancerfall i olika åldrar per 100 000 invånare.
Antal nya cancerfall i olika åldrar per 100 000 invånare.

Men denna regniga novemberkväll 2000 bet han inte ihop. Ansiktet var vidöppet. Och för första gången såg jag en livrädd människa.

Han berättade om cancern och tårarna hackade sig in mellan orden. Han hade lovat sig själv att inte gråta. Nej, han ville inte göra det värre än vad det egentligen var.

Men tårarna visste.

Och orden, de som aldrig kom fram, visste också.

Det här var kvällen när han sa att han inte ville dö.

Pappa var 58 år gammal. Han talade helst om den kommande pensionen; tiden med barnbarnen. Resorna. Den stora, efterlängtade belöningen.

Det blev aldrig så.

Det blev psa-roulette, medicinbufféer och ständiga nattvak inför nya läkarbesked. Nya förhoppningar, nya mardrömmar.

Efter två år var den tjocka magen borta, skägget var tunt och insjunket. Benen bar inte längre. Men det stora, bullriga skrattet hade ingen kunnat ta.

Han vägrade att ge upp.

Rösten var ännu stark, nästan förmanande, trots att det var jag som fluffade till kudden och hjälpte honom med sugröret:

– Gå och undersök dig, Björn. Lova det. Och du måste börja tidigt. Det är ärftligt.

Det var så han talade om döden. Utan att någonsin uttala ordet.

Han listade älsklingssångerna till sin begravning, skissade på en dödsannons och gick igenom kartongerna inför arvet.

Han ville ha hjälp att sälja bilen. Han skulle ju ändå aldrig kunna köra igen, som han sa.

Jag körde de sista milen till försäljaren, satt kvar en stund med nycklarna i handen. Doften ännu ny. Panelen blänkande svart. Pappa hade servat sina bilar prickfritt i hela sitt liv. Kollat oljan enligt exakta instruktioner och noterat bensinförbrukningen i en liten tummad anteckningsbok.

Men han hade glömt det viktigaste.

Han hade glömt sig själv.

Tre år efter beskedet, den 12 september 2003, dog han. Jag stod vid sjuksängen, rörde försiktigt vid de tunna armarna och räknade hans sista andetag. Han hade rest vidare och jag minns ännu det där leendet som han lämnade kvar över läpparna.

Ett sista skratt.

Jag tänkte tanken då. Och jag tänker den fortfarande. Vad hade hänt om han kallats till regelbundna kontroller? Om de hade upptäckt cancern i tid, innan den spridit sig?

Hade pappa levt i dag?

Jag kan inte ändra något nu, inte fråga honom något mer. Inte be honom att ta lite bättre hand om sig själv. Men jag kan åtminstone hålla mitt löfte.

Jag tänker känna efter. Jag tänker undersöka mig.

Jag tänker leva länge.

Ökar spermiernas rörlighet

Läs mer

Björn Solfors