”Jag skrek av sorg och ilska i skogen”

Innerst inne visste han.

Både far och farfar hade dött i prostatacancer. Och nu var det ett helvete att kissa.

Ändå slog ridån ner.

– Jag tog det jävligt hårt. Det går inte att slå bort sånt här, även om jag var förberedd. Det var som att sparka undan benen på mig, säger Ingemar Andersson.

Han skulle snart fylla 60 år.

Beskedet om operation kom i mellandagarna. Efter julfirandet med barnen satt han ensam i sågboden och planerade sin begravning.

”Jag blev så in i helvete arg”

– Jag ville ha allting klart så att de andra inte skulle behöva tänka på det. Så jag satt där och skrev, men det var ju rätt tokigt egentligen. Plötsligt tänkte jag: Varför gör jag det här?

Det var då han hoppade i sina gröna stövlar. Tog vandringskäppen i näven och började gå.

Nu, drygt tio år senare, visar han den där platsen långt inne i skogen som skulle förändra allt.

– Det var här jag stod. Vid det här trädet, säger han och lägger armarna om den mörka björkstammen.

– Jag höll så hårt jag kunde. Jag fyllde djupet av mina lungor med luft och sen tog jag alla mina jävla krafter och skickade ut. Jag grät och skrek allt vad jag förmådde.

Tårar och skrik. I stället för ord.

– För det första var jag så ledsen. Men sen blev jag så in i helvete arg på sjukdomen. Varför skulle jag råka ut för det här?

Ville ta till bössan

Ingemar Andersson återvände hem med nya tankar. Nytt mod.

– Hade jag varit ensam vet jag inte om jag hade klarat det. Vem ska ha den här jäkla gubben då? Då är det nog lätt att man vill ta livet av sig, säger han och berättar om en bonde i närheten:

– Han ringde och sa att han skulle ta till bössan. Han ville göra slut på det. Jag övertalade honom att låta bli och han levde nästan sju år till.

”Det viktiga är att få leva”

Familjen var hans räddning.

När Ingemar börjar prata om barnbarnen kommer tårarna.

– Jag är inte rädd för att dö. Men det vore en oerhörd saknad att inte få hänga med, det är ju så kul nu med alla barnbarnen. Jag och frugan har haft ett väldigt fint liv tillsammans. Sexlivet tillhör det förgångna men det spelar ingen roll. Det viktiga är att få finnas till.

Han har sig själv att tacka för det. Ingemar började kolla sitt psa-värde redan i 47-årsåldern.

Men det var tjatet som skulle rädda hans liv.

”Älska så mycket ni kan”

– Jag sa åt läkaren att gå in och känna på prostatan varje gång. Det var så han upptäckte en förhårdnad. Du vet, jag fick min tumör trots att jag hade normalvärde i blodet. Om jag inte varit så aktiv hade jag varit död nu.

Några grenar knäcks när vi går tillbaka upp till huset.

På altanen har hustrun Margit dukat fram bullar och kaffe. Ingemar häller upp ett glas iskall björk­sav och förklarar att han ska på en ny provtagning i december.

Hotet finns hela tiden där.

Kanske är det därför han säger som han gör precis när vi ska gå.

– Älska nu, så mycket ni kan. Vänta inte.