”Här skulle vi ha gift oss”

"Nu har hans hjärta slutat slå."

Minuterna efter beskedet minns Izabella Cars, 30, inte så mycket av, mer än att hon låg på golvet i väntrummet på Karolinska sjukhuset och försökte andas genom en papperspåse. Det var slut nu. Calle hade inte klarat kampen mot tiden. De sängliggande månaderna i väntan på ett nytt hjärta hade blivit de sista i hennes mans liv.

Han ville bli pappa

Det var samma väntrum som hon och Carl Christian gift sig i 63 dagar tidigare. I dag är det fyra månader sedan han dog. För Izabella har det dröjt fram till nu att riktigt förstå att han, som skulle blivit hennes livskamrat, är borta.

- Vi hade sådana fantastiska framtidsplaner, och han ville så gärna bli pappa. Han trodde inte att han skulle dö. Och ingen annan heller. Calle var levnadsglad.

Hon tystnar ibland när hon lågmält berättar om saknaden och sina skuldkänslor.

- Jag kanske hade kunnat göra ännu mer. Han fick ångest av att ligga på sjukhus, så jag var hemma med honom.

- Intellektuellt förstår jag att det inte hade gjort någon skillnad om han varit på en avdelning. Men jag kanske skulle ha tjatat ännu mer, kunnat krama honom ännu mer?

Att Calle kanske skulle behöva ett nytt hjärta hade man vetat länge. Han var född med ett hjärtfel som innebar att blodet cirkulerade i två cirklar i stället för en åttaformad bana och han opererades redan vid tre års ålder i Toronto.

Man lyckades delvis rätta till cirkulationsproblemet och man bedömde att han hade oddsen ett på sex att överleva tiden efter operationen. När han gjorde det såg det ljust ut: Calle skulle kunna leva ungefär som alla andra, åtminstone tills vidare.

Första hjärtsvikten kom

- Han kunde vara som andra barn. Som vuxen skulle han låta bli att springa maraton, det var den förhållningsorder han fick.

- Men jag klandrar mig nu och tänker att han ändå levde över sin förmåga. Han var väldigt aktiv, säger Izabella.

Ändå dröjde det till våren när Calle fyllt 35 innan den första hjärtsvikten kom. Då hade de levt ihop i ett drygt ett år, och hade precis renoverat Izabellas lägenhet för försäljning.

- Den skulle finansiera vårt drömbröllop. Kanske tog han i för mycket då. Men han ville leva fullt ut och den glädjen smittade av sig.

Alla planer: vi skulle köpa bil och åka till Frankrike och besöka vingårdar.

- Men framför allt de små sakerna: att fixa hemma,

gå ut med hunden, handla ihop - allt var glädjefullt med honom.

Det var i april de första symtomen kom, men sjukdomsförloppet tedde sig inte särskilt dramatiskt.

Calle ställdes i hjärtkön

- Han hostade ordentligt och mådde illa. Till sist gick han med på att åka till sjukhus. Han hade hunnit få vatten i lungorna, men repade sig väldigt snabbt.

På sjukhuset bestämde man att skicka Calle till Sahlgrenska för utredning. Efter en vecka kom beskedet att han satts upp på väntelista för en hjärttransplantation.

- Ibland kan de ju bedöma att risken med en transplantation är för stor. Så det kom som en lättnad, berättar Izabella.

Calle var ung och fortfarande frisk i övrigt. Han var dessutom den enda i "hjärtkön" med sin blodgrupp.

- Vi lämnade Göteborg förtröstansfulla. Nu skulle Calles vändpunkt komma, det var bara en tidsfråga.

Calle hade fått sitt larmpaket som skulle pipa när det blev dags, en liten personsökare som han hade med sig överallt.

Bröllopet ställdes in

- När som helst, tänkte vi. Vi begrep faktiskt aldrig riktigt att vara oroliga, säger Izabella.