Dagens namn: Jakob
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

”Jag trodde att jag hade en hjärntumör”

Purre drabbades av den obehagliga - men ofarliga - Kristallsjukan

Perole ”Purre” Stattin Ålder: 50. Familj: Sambo Britt-Marie, två utflugna barn. Bor: I Stockholm. Gör: Jobbar inom handeln.   Perole ”Purre” Stattin Ålder: 50. Familj: Sambo Britt-Marie, två utflugna barn. Bor: I Stockholm. Gör: Jobbar inom handeln. Foto: Jessika Devert

– Jag skulle sträcka mig efter något uppe på en hylla när det helt plötsligt bara small till. Hela rummet snurrade och jag blev alldeles svettig och illamående. Jag var tvungen att ta stöd mot väggen annars hade jag ramlat, förklarar Purre Stattin.

Purre hade Kristallsjukan, något som kan drabba alla och som går att bota om man bara vet hur.

Den där dagen för ett par år sedan insåg han att han måste till sjukhuset. Som tur var mötte Purre en läkare som hade haft samma åkomma och visste precis hur det kändes och vad han skulle göra. Nu i efterhand inser Purre hur allvarligt det egentligen var.

– Jag blev livrädd, fick nästan en ångestattack på kuppen. Jag tänkte allt möjligt, att det kunde vara hjärntumör eller vad som helst, säger Purre och skakar på sig som om han vill skaka av sig minnet av det som hänt.

Gråtfärdig av obehag

För att få kristallerna att hamna rätt igen så gör man vissa rörelser med huvudet. Purre fick ta på sig ett svartmålat cyklop med kamera i och lägga sig ned på en brits. Läkaren tog tag i hans huvud och böjde. Yrseln slog till med förnyad styrka och Purre blev nästan gråtfärdig så obehagligt var det.

– Läkaren håller kvar så att kristallerna åker tillbaka till sitt rätta läge. Han höll fast huvudet och lugnade mig och räknade till tio och sedan gjorde han nästa rörelse, säger Purre.

När läkaren gör manövern så börjar också ögonen att rycka och det är det som indikerar att det faktiskt är Kristallsjukan. Ryckningarna i ögonen är ingenting som patienten känner något av utan det registreras av kameran i cyklopet. Efter att läkaren gjort manövern var yrseln kvar och den avtog långsamt. Purre satt ute i väntrummet i tjugo minuter innan han tog mod till att resa sig. Att köra hem var naturligtvis en omöjlighet, så sambon Britt-Marie fick komma och hämta honom.

”Jätteenkelt att bota”

– Läkaren sa att jag skulle gå försiktigt och akta mig så jag inte blev haffad av polisen, för jag gick ju som en gammal fyllgubbe, skrattar Purre.

Läkaren gav också Purre ett papper på hur han kan göra manövern själv, ifall det skulle komma tillbaka.

– Jag är glad att jag hittade en läkare som kunde bota mig. Det finns säkert massor med människor som går omkring med det här och inte vet vad det är. Det är faktiskt jätteenkelt att bota, det behövs inga mediciner och framför allt är det ingen farlig sjukdom, säger Purre och ler.

SENASTE NYTT

Hälsa

Visa fler