Dagens namn: Evert, Eilert
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Hälsa / Medicin

”Jag svimmar när jag anstränger mig”

Johanna Norlén, 22, drömde om en framtid som handbollspelare – en dröm som slogs i sank när hon var sjutton och började få svimningsattacker när hon ansträngde. Än i dag har inte läkarna kunnat ge henne en riktig diagnos på varför hon svimmar.   Johanna Norlén, 22, drömde om en framtid som handbollspelare – en dröm som slogs i sank när hon var sjutton och började få svimningsattacker när hon ansträngde. Än i dag har inte läkarna kunnat ge henne en riktig diagnos på varför hon svimmar. Foto: mikael gustavsen

Johanna Norlén skulle bara vila lite — men föll in i en djup medvetslöshet som varade i flera timmar. Sedan dess svimmar hon så fort hon anstränger sig. Utan att någon vet varför.

Jag var bara fem år när jag började spela handboll. Sedan dess har det varit mitt största intresse, och när jag kom upp i tonåren visste jag att jag ville satsa helhjärtat på att bli en professionell handbollsspelare.

Vid sjutton års ålder kretsade hela mitt liv kring handbollen. Jag tränade sex gånger i veckan och var på väg att börja spela i ett elitlag. Min dröm verkade vara på väg att gå i uppfyllelse. Men så hände något som förändrade allt.

Allt började snurra

Jag var på väg med mitt lag till en match i Örebro, men när vi kom fram tyckte min tränare att jag såg väldigt hängig ut. Hon förbjöd mig att spela, så jag fick sitta på läktaren hela matchen.

Under hemresan började jag känna mig konstig i hela kroppen. Jag såg suddigt och allt började snurra, så jag la mig ner och bad att bli väckt när vi var hemma i Stockholm. Jag trodde att det berodde på att jag var sjuk och tänkte att jag skulle må bättre om jag fick sova.

Men väl framme gick det inte att väcka mig. Min tränare och mina lagkompisar skakade mig, slog mig på bröstet och hällde till och med vatten i mitt ansikte. Men jag var medvetslös och omöjlig att få liv i. Jag hade puls, men den var väldigt låg. Alla var jätteoroliga och min tränare ringde efter både ambulans och mina föräldrar.

Fördes till akuten

Jag fördes till akuten där de tog alla möjliga prover på mig. De kollade både hjärnan och nerverna, men provsvaren visade bara positivt och ingen förstod varför jag var medvetslös. Jag låg kopplad till en massa apparater på intensivvårdsavdelningen, och mina stackars föräldrar var utom sig av oro. Det såg tydligen ut som om jag bara sov. Jag andades normalt och ögonlocken rörde sig som om jag drömde.

Det enda läkarna sa var att de inte kunde göra något mer, bara hoppas på att jag skulle vakna upp. Vilket jag till slut gjorde, efter sex timmar. Det första jag sa var: ’Var är jag?’ Jag hade inget som helst minne av vad som hade hänt och fattade ingenting. Efter en natt på sjukhuset fick jag åka hem med förmaningen att ta det lugnt och komma tillbaka direkt om något kändes konstigt.

Svimmar när pulsen höjer sig

Det var skönt att komma hem och lägga vad jag trodde var en engångshändelse bakom mig. Men när jag återvände till handbollsträningen hände det som inte fick hända. Jag hann bara värma upp, så svimmade jag igen. Den här gången var jag borta mycket kortare tid, bara tjugo minuter.

Några dagar senare när jag försökte träna på nytt hände samma sak. Så fort min puls höjdes slog det till.

Jag är en riktig tävlingsmänniska och inte den som ger upp i första taget, så jag fortsatte försöka spela under året som gick. Jag sa till mitt lag och tränare att de bara skulle bära mig av plan och låta mig vara när det hände. Jag brukade ju vanligtvis vakna efter knappt en halvtimme. Först om jag inte vaknat efter en timme skulle de ringa efter ambulans.

Var rädd i början

I början var jag rädd. Mina föräldrar var också otroligt oroliga och såg till att jag aldrig någonsin var ensam ifall jag skulle svimma. Men efter ett tag började det bli

rutin att det hände, och det enda men jag fick var en kraftig huvudvärk efteråt.

Självklart försökte läkarna ställa en diagnos på mina svimningar, men det verkar vara omöjligt. Under fyra års tid har jag slussats runt från sjukhus till sjukhus och tagit alla test som går. Det har varit EKG-tester för hjärtat och EEG-tester för att se om det har att göra med nerverna i hjärnan. Jag har till och med fått en sorts avkännare inopererad vid hjärtat som spelade in mina hjärtslag både fem minuter före och efter att jag svimmat. Men inget onormalt visades. Enligt alla tester fungerar min kropp helt normalt. Det enda jag vet är att så fort min puls höjs så svimmar jag.

Fick tänka om

Till slut insåg jag att jag omöjligen kan satsa på en handbollskarriär när jag knappt klarar av en uppvärmning utan att svimma. Det är det svåraste beslut jag någonsin tvingats fatta, men till slut klarade jag inte av att bara sitta vid sidan av plan och titta på när de andra spelade utan att själv kunna vara med och ge allt.

Mina framtidsplaner gick i kras och jag tvingades ställa om hela mitt liv. Förutom handbollsdrömmarna har jag alltid velat bli polis, men hur ska jag klara de fysiska antagningsproven?

Nu jobbar jag i tv-branschen medan jag funderar på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har inte svimmat sedan 2008 då jag slutade utsätta mig för situationer där jag anstränger mig hårt. Jag klarar inte av att bara ligga på soffan och inte röra på mig alls, så jag tränar regelbundet på gym. Men jag måste ta det väldigt lugnt och tänka på att inte anstränga mig alltför mycket. Jag brukar köra uppvärmning genom att gå på löpbandet och sedan köra styrketräning med lättare vikter i lugnt tempo.

Tappar inte hoppet

För ett tag sedan blev jag så frustrerad över att alltid behöva vara försiktig att jag bestämde mig för att strunta i riskerna och började springa snabbt på bandet i stället för att gå. Genast kände jag hur det började svartna för ögonen och jag tappade balansen. Tack och lov hann jag sluta innan jag svimmade, men det var nära. Sedan dess har jag inte utmanat ödet igen.

Innerst inne hoppas jag fortfarande på att jag aldrig mer kommer att svimma vid fysisk ansträngning så att jag kan fortsätta mitt gamla liv, men det känns inte särskilt troligt. Ändå försöker jag att inte tappa hoppet, och jag får mycket stöd från min underbara familj. Och så är jag tränare för ett handbollslag med tjejer födda -99. Det känns bra att kunna fortsätta med mitt stora intresse i någon form, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.”

Sara Hörberg
SENASTE NYTT

Hälsa

Visa fler