”Ibland önskar jag att min diabetes tog semester”

Kvällen före min 18-årsdag var jag ute och festade på krogen för första gången. Jag och mina kompisar hade planerat för det länge, vi var på ett ställe i stan där vi dansade och drack vin. Jag hade så himla roligt! När jag kom hem var jag både lite berusad och väldigt, väldigt trött – så jag gick och la mig utan att äta. Trots att jag vet att jag inte ska. Jag har diabetes, och det är jätteviktigt att jag äter regelbundet för att hålla blodsockret på en jämn nivå. Inte minst när jag har druckit alkohol.

Var helt frånvarande

När familjen kom in och skulle sjunga för mig nästa morgon märkte mamma direkt att mitt blodsocker var riktigt lågt, jag var helt frånvarande och kunde knappt hålla mig vaken. Min syster fick rusa och hämta socker, jag behövde få i mig det snabbt som ögat. Om det hade dröjt för länge innan jag fick upp mitt blodsocker skulle kroppen ha reagerat med kramper – så kallad insulinkoma – och jag hade blivit medvetslös.

Kände sig misslyckad

Det var jobbigt för mig efteråt. Förutom familjen var både min och min systers pojkvän där, och innerst inne skämdes jag för att födelsedagen hade börjat som den gjorde.

Jag kände att jag hade misslyckats med att sköta min sjukdom och var besviken på mig själv. Först var jag arg för att sjukdomen än en gång hade fått övertaget – men sedan blev jag rädd. Tänk om jag hade varit ensam och alla andra hade jobbat på dagen? Efter det blev jag otroligt målmedveten, jag ville dra lärdom av det som hänt och övervinna sjukdomen. Det är en ständig kamp mellan diabetesen och mig om vem som ska vinna dagens strid.

Klassiska symtom

Jag var bara fem år när jag blev sjuk. Mamma, som arbetar som sjuksköterska, hade ändå börjat ana oråd. Hon märkte att jag var väldigt törstig, gick på toaletten ofta, hade humörsvängningar och hade tappat aptiten. Jag hade alla klassiska symtom på diabetes och mamma, som hade gått en specialkurs om diabetes nyligen, märkte dem alla.

Tonåren var extra jobbiga. Jag ville bara glömma allt som handlade om diabetes och struntade i det mesta, till exempel blodsockerkontrollerna. Mina kompisar blev ibland rädda för sprutorna och blodsockertesterna, men de är ju mina måsten. Precis som alla andra måste borsta tänderna måste jag ta sprutor för att må bra. Om jag mår dåligt av för högt eller för lågt blodsocker är det många som blir påverkade, och jag förstår att man inte bara vill titta på när det händer – men samtidigt kan det vara jobbigt att få för mycket hjälp när man inte frågar efter det. Det är känsligt. Jag är ju en vuxen människa som vill klara mig själv! Så mitt råd till dig som är nära en diabetiker är främst att finnas där och stötta.

Måste vara medveten

Att leva med diabetes betyder att hela tiden vara medveten på ett sätt som friska människor inte behöver. Den ständiga kollen kan göra mig frustrerad till tusen – jag är aldrig riktigt säker på hur dagen kommer att bli.

Jag måste ständigt ha med mig mitt insulin, en blodsockermätare och något sött som jag kan ta om jag får en så kallad känning. Allt är jätteviktigt, annars kan jag svimma. Det är kroppens sätt att säga att jag har för lågt blodsockervärde.

Jag har försökt göra proceduren så vanlig som möjligt, att alla saker är sådant jag tar med mig av bara farten. Ibland händer det att jag glömmer och då blir det ofta jobbigt, som den dagen jag var ute på promenad med min hund och fick lågt blodsocker. Jag hade minst 25 minuters väg hem. Det var en stressig promenad, men jag lyckades ta mig hem, som tur var. Efter den händelsen har jag som rutin att alltid ha ett paket Dextrosol i fickan.

Planera vardagen noga

Det ständigt hoppande blodsockret stör givetvis mitt liv väldigt mycket och jag får planera och trixa mer än de flesta för att få ihop min vardag. Ibland önskar jag att diabetesen kunde ta semester från mig. Jag kan ju aldrig koppla bort sjukdomen helt och det kan vara otroligt påfrestande.

Jag hör fördomar om diabetes nästan varje dag. Det vanligaste är sådant som att jag åt för mycket godis när jag var liten eller att sjukdomen kommer att växa bort med tiden. Folk lägger sig ofta i om jag äter något sött och fäller kommentarer som: ’Den där får du väl inte äta?’ Det gör mig ledsen, jag lägger mig ju inte i hur någon annan äter eller lever sitt liv. Men det betyder helt enkelt att okunskapen är otroligt stor i samhället. Folk menar ju aldrig något illa, det är bara ren och skär okunnighet.

Fått många vänner

Det är tufft att vara kroniskt sjuk, men diabetesen har också gett mig många saker som jag är tacksam för i dag. Jag har till exempel fått många vänner tack vare de diabetesläger som jag åkte på när jag var yngre. Jag har också varit med och ordnat läger för andra unga med diabetes. Det känns bra att visa andra att flera är drabbade – de är inte ensamma. Dessutom håller jag på och utbildar min hund Shiva till diabeteshund, så att hon ska kunna hjälpa mig att ha koll på när mitt blodsocker sticker upp eller ner.

Tänk framåt! Det går att leva med diabetes.”