”Jag kan bli stark utan medicinen”

Jag kan nog ta till mig terapin bättre med tabletterna

HÄLSA
KRÄKTES AV ÅNGEST 18-åriga Rebecka Bergsland hade det jobbigt redan på högstadiet, och på gymnasiet blev det värre. Hon sov dåligt och fick ibland så svår ångest att hon kräktes. Läkaren på vårdcentralen skrev ut Cipramil utan att fråga speciellt mycket.
Foto: CHRISTER PÖHNER
KRÄKTES AV ÅNGEST 18-åriga Rebecka Bergsland hade det jobbigt redan på högstadiet, och på gymnasiet blev det värre. Hon sov dåligt och fick ibland så svår ångest att hon kräktes. Läkaren på vårdcentralen skrev ut Cipramil utan att fråga speciellt mycket.

Rebecka Bergsland, 18 år

Medicin: Cipramil, Zoloft.

Orsak: Depression.

När jag började

högstadiet var det ganska jobbigt. Jag skolkade mycket och kände mig utanför i klassen. Jag gick på samtal hos en psykolog på BUP.

Jag hade en massa korta förhållanden med olika killar. Det var jämt de som gjorde slut. Och jag blev knäckt, för jag längtade så mycket efter kärlek.

Första året på gymnasiet fattade jag för första gången att jag nog var deprimerad.

Jag sov dåligt,

hade ångest och grubblade mycket. Ibland var jag så rädd så jag spydde. Rädd för framtiden, rädd för att jag inte visste vem jag var, rädd för att det inte fanns någon att lita på, rädd för att bli tokig.

Jag fick Cipramil av en läkare på vårdcentralen. Då blev jag bara lättad, men nu tycker jag att det var lite konstigt. Hon frågade nästan ingenting, jag bara fick tabletterna. Och ingen tid för återbesök. Fast jag blev bättre.

Men efter några

månader kom rädslan krypande tillbaka. Då gick jag till en ny doktor. Han lyssnade på mig och föreslog att jag skulle byta till Zoloft och gå i kognitiv beteendeterapi.

Det gör jag nu. Jag får lära mig nya sätt att se på det som händer mig. Tabletterna gör nog att jag kan ta till mig terapin bättre.

Faktiskt är jag säkrare än jag någonsin varit tidigare. Jag har lättare att umgås med folk, för jag vet vem jag är och vad jag tycker. Jag vågar tro på mig själv, att jag är värd något. Min dröm är att gå på designskola i USA.

Jag vet att jag kan bli en stark person – utan medicin.

”Ibland kan jag känna glädje – som andra”

”Jag kan inte sluta äta dem – fast jag vill”

Maria Leijonhielm