”Ha inte dåligt samvete för din sorg”

”Natali skulle ha velat att jag gick vidare”

HÄLSA

Per drabbades av en kris när flickvännen dog – nu vill han hjälpa andra.

Tillsammans med Manuela har Per fått Hampus, nio månader. ”Han är en solstråle.”
Foto: ANDRÉ DE LOISTED
Tillsammans med Manuela har Per fått Hampus, nio månader. ”Han är en solstråle.”

Klockan är fem på morgonen när telefonen ringer hemma hos Natali Bonacic en vinterdag i november år 2000. I andra änden av luren finns en trygg läkarröst. Transplantationen kan bli av. De har fått in ett hjärta och lungor och nu är det bråttom. Tillsammans med familjen och pojkvännen Per Järnefors åker hon i ilfart till Lunds sjukhus.

– Vi var hoppfulla. Organen såg enligt läkarna väldigt fina ut och hela kirurgteamet fanns på plats, säger Per Järnefors, 34, som fortfarande har svårt att prata om det som hände. Och att acceptera det.

Men läkarna blev förvånade när de öppnade Natalis kropp.

– Hela bröstkorgen var fylld av mansfingertjocka blodkärl som inte skulle vara där. Det uppstod svåra blödningar, säger Per.

Natali Bonacic dog på operationsbordet klockan sex på kvällen den 23 november, 27 år gammal. Sedan dess har Per Järnefors liv varit en enda lång kamp tillbaka till ett normalt liv. Han och Natali hade varit tillsammans i ett och ett halvt år. De planerade att gifta sig i maj 2001.

I flera månader efter Natalis död bodde han hemma hos hennes föräldrar.

– Deras vänner lagade mat åt oss och pysslade om oss. Hade jag inte flyttat hem till dem skulle jag nog blivit tokig, säger Per.

Efter en och en halv månad gick han tillbaka till jobbet som projektledare. Det höll inte.

– Allt blev totalt kaos. Jag var så fruktansvärt tankspridd och kunde inte komma ihåg den enklaste sak.

Sammanlagt var Per sjukskriven i åtta månader. Då och då träffade han en psykiater.

– Förutom att skriva sjukintyg och ordinera medicin fanns det inte så mycket hon kunde göra.

Per Järnefors hade ständig magvärk, panikkänslor och sömnsvårigheter.

– Någon har beskrivit paniken som en spindel inne i bröstet som sakta äter upp allt som finns där inne. Så kändes det, säger Per.

När ångesten och sorgen tyngde som värst ville han sig själv illa.

– Jag minns en gång när jag var på väg hem från Helsingborg till Malmö. Det var snöstorm och alla andra körde i 60 km/h. Jag gasade på i 200 och tänkte: ”Nu får vi se vad som händer.”

Trots sorgen och tomrummet efter Natali valde Per att fortsätta arbetet med den förening och internetsajt som hon startade, Yes2Life. Den vill göra folk medvetna om donationer och transplantation.

– Jag arbetade med Yes2Life så mycket jag orkade. Det var mitt sätt att bearbeta sorgen.

Per startade även en minnesfond i Natalis namn.

”Ingen bra pojkvän”

I dag lever Per med en ny kvinna, Manuela, och deras nio månader gamla son Hampus.

– Manuela har det tufft. Jag är långt ifrån klar med mitt sorgearbete. Jag tänker fortfarande på Natali varje dag och blir ibland på rysligt dåligt humör. Då är jag ingen bra pojkvän. Men allting går åt rätt håll, det märker Manuela också. Hon sitter förresten med i styrelsen för Yes2Life.

Både Per och Manuela har jättebra kontakt med Natalis familj, som anlitas flitigt som barnvakt åt Hampus.

– De ser mig som sin son och har alltid sagt att Natali skulle ha velat att jag gick vidare i mitt liv. Den insikten har hjälpt mig att klara mig ur den värsta krisen.

Per Järnefors 5 bästa råd

Yes2life och Natalis fond:

När hamnar vi i en kris?

Skilsmässa och död – två typer av kriser

Nneka Amu