”Jag var tvungen att rabbla en ramsa”

Anna, 32, gick i terapi för sitt tvång

HÄLSA

Anna, 32, har gått i terapi för att bli av med sina tvångstankar.

Ändå kommer de tillbaka.

– Jag tror att jag kommer att få leva med dem resten av livet.

Foto: Sara Ringström

Det började med att hon blev fixerad vid ett smycke.

– Jag var tvungen att bära det på ett speciellt sätt, annars kändes det som om jag skulle drabbas av någonting hemskt.

På kvällarna rabblade Anna en ramsa för smycket, det skulle ge henne tur trodde hon.

Blev okontrollerbart

I slutet av mellanstadiet gick smycket sönder och då eskalerade tvånget.

– Det kändes som det blev mindre värt och att jag därför blev tvungen att genomföra ännu fler ritualer kring det.

– Då var det helt okontrollerbart. Min bästa kompis såg vad jag höll på med, hon berättade för sin mamma som kontaktade mina föräldrar.

Annas föräldrar agerade blixtsnabbt och såg till att dottern fick börja gå i kognitiv beteendeterapi, som är en vanlig terapiform för personer med tvångstankar.

– Jag kände mig mest förrådd och förbannad. Men terapin hjälpte mig att delvis hantera tvånget. Jag lärde mig att det var helt okej att lämna smycket hemma en dag, och att inget skulle hända mig även om jag inte rabblade kvällsramsan.

Trots det kom tvångstankarna tillbaka några år senare.

”Bryr mig inte alltid”

– Smycket fanns med i mitt liv jättelänge. Nu ligger det hemma i badrumsskåpet. Jag tittar på det ibland, men har inget behov av att röra vid det längre.

Däremot har Anna i stället börjat dubbelkolla att dörren är låst, att nycklarna ligger i väskan och att spisen är avstängd.

– Men ibland bryr jag mig inte. Jag kan känna att jag inte orkar resa mig från soffan och kolla om dörren är låst.

Det är befriande att kunna stå emot, säger hon.

För två år sedan sökte Anna själv hjälp för sina besvär.

Vill bli fri

Hon ville bli fri – en gång för alla.

Tack vare den senaste terapin mår hon i dag ganska bra, men hon tvivlar på att hon någonsin kommer att bli helt botad.

– Tankarna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Jag försöker stå emot och för det mesta lyckas jag. Men helt fri blir jag nog aldrig.

8 av 10 kan få hjälp

Läs mer:

Åsa Passanisi