Jag KAN flyga, men jag ÄR rädd

Den har kommit och gått, min flygrädsla.

Inför mitt första möte med KBT-expert Eva Rusz har jag fått i uppdrag att fundera över när det började. Och jag vill minnas att jag var fjorton år och flög hem från en lång utlandsvistelse när den först gjorde sig påmind.

Kritvit i ansiktet och krampaktigt kramandes på ömsom armstöden och ömsom den stackare som satt närmast lyckades jag ganska snart dra till mig flygvärdinnornas uppmärksamhet, och fick den då möjliga förmånen att sitta på en nerfällbar stol i cockpit när de vänliga piloterna landade planet på Arlanda.

Det hjälpte, det lovar jag, efter det var jag ute och flög utan oro i flera år.

Kapitulerade för rädslan

Men sakta har den smugit sig på igen. Rädslan, eller paniken kanske är ett bättre ord.

Jag vet inte när eller hur det började, kanske var det i samband med 11 september-attackerna när min mamma satt på ett plan på väg till USA.

Eller kanske var det när en nära vän gjorde lumpen som flygplatsbrandman och började fälla bekymrade kommentarer som “oj, så här ska det verkligen inte låta” när vi befann oss hjälplöst utlämnade på 10 000 metes höjd.

Sist jag flög, och det ska ärligt erkännas att det var alldeles för länge sedan, kapitulerade jag hur som helst fullständigt för fasan.

Grönaktig i ansiktet försökte jag avfyra ett tappert leende mot mina medpassagerare, men läpparna fastnade på mitt snustorra tandkött och resultatet blev en skräckinjagande grimas som jag blir retad för än idag.

Men det får vara nog nu. Det finns för mycket jag vill se här i världen som är för svårt och tidskrävande att nå med mitt kära favoritfärdmedel tåget.

Skräckblandad förtjusning

Både Eva Rusz, som ska hjälpa mig med sin KBT-expertis, och piloten Tobias Kurol som tagit mig med till Skavsta flygplats, tror ju att jag fixar det här. Bara att bita ihop (då kan i alla fall inte läpparna fastna) och hoppas på det bästa.

Om bara någon vecka är det examensflygning.

Och faktiskt, det som förut skulle ha känts enbart livsfarligt känns plötsligt lite spännande och förväntansfullt. Skräckblandad förtjusning i stället för panik. Bara en sån sak.