Höstmys på torpet

Den snirkliga grusvägen badar i sol. Dörren till huset står öppen. Plötsligt är det som att tiden stått still. Golvet knarrar mysigt. Kaffekokaren ryker på vedspisen. Längs väggarna löper grova träbjälkar. Jag sätter mig fascinerad på en av köksstolarna som har stått här ända sedan huset byggdes i början av 1800-talet.

– Vill ni ha kaffe, frågar Cissi

Lagergren, 30, och gör en gest mot det vackra bordet som dukats med gammalt porslin.

Hon försöker förklara varför det känns så rätt att bo utan vatten och knappt värme på vintern. Hon kommer ihåg första gången hon kom hit.

– Johan hade förvarnat mig och sagt att det var ett ruckel, så jag var såklart nervös innan, säger Cissi.

Johan hade bott i huset i sex år och kämpat för att det skulle vara mer upprustat. Han var rädd att Cissi skulle bli skrämd, tänk om hon inte gillade huset? Men det var helt i onödan. Cissi blev förälskad i både huset och Johan direkt och flyttade snabbt in då för ett och ett halvt år sedan. Hon försökte ta med sig sina moderna möbler men alla lådorna står fortfarande kvar i förrådet.

– Det ser konstigt ut med nya saker, säger Cissi. Men tv:n fick jag ha kvar!

Åttonde generationen

Johan Hedberg, 29, har inte bott på familjegården i hela sitt liv. En gång bodde han i en lägenhet, en fyra, inne i Karlstad. Men han vantrivdes efter bara tre månader.

– Vad skulle jag göra när jag kom hem från jobbet? Nä, jag flyttade hem till ett av husen på gården, säger han.

Huset är en del av familjeägorna och det finns en hel del som behöver göras.

Innan det blir alltför kallt ska fönstren vara färdigrenoverade. Några fönster hänger snett, och de måste göras i ordning för att Johan och Cissi ska kunna sätta upp innerfönstren och täta med vadd.

– Nu i oktober är det åtta grader här inne när vi vaknar på morgnarna, säger Cissi.

För att mota bort kylan eldar Cissi och Johan i vedspisen.

– När vinterkylan kommer på riktigt tar vi in element, men vi försöker stå ut så länge som möjligt.

För trots kylan så är hösten och vintern det mysigaste Cissi vet.

– Det finns ingen bättre tid att bo här. Jag längtar efter att få mysa och pyssla till jul.

När höstmörkret sänker sig över gården tänder Cissi och Johan stearinljus, trettio stycken varje kväll.

– Det går åt tvåhundra ljus i veckan. Vi har ljuslyktor överallt.

Just nu är såväl kaminen som kakalugnarna under renovering.

– Det viktigaste är att få tillbaka den känslan som var, säger Cissi. Känslan är så skön. Det är så lugnt och avkopplande att komma hem.

Och Johan vet att det där lugnet går på djupet.

– Jag är åttonde generationen som bor här. Jag kommer ihåg när jag var liten och brukade följa med farmor med mjölk och post till Hildur, som då bodde här ensam. Jag var nästan lite rädd när jag skulle hit. Hon var lite av en enstöring. När jag tog över hade huset stått tomt sen 1986, säger Johan.

Johan är en man som har hittat sin egen meditation: att använda händerna och ständigt hitta på nya projekt. Han röjer i trädgården, hjälper sina föräldrar med lantbruket och de 21 korna och läser på i gamla böcker om hur det var på 1800-talet. Det är där han hämtar sin inspiration.

Allt får ta tid

– Har huset klarat sig i det här skicket i snart tvåhundra år, ja då syns det ju tydligt att teknikerna de har använt sig av fungerar, säger Johan. Men jag får blunda för en del, jag kan inte ta allt nu.

– Allting här tar så lång tid, eftersom vi använder oss av gamla metoder. Vi är egentligen inte särskilt stressade, säger Cissi. Vi väntar oss ändå inte att bli klara nästa år.

Text: Malin Jilkén

Foto: Hannah modigh