Bobby Clarke är inte den elegantaste spelaren i NHL-historien. Men en vilja av stål tog grabben från Flin Flon i Kanada till toppen.
Två gånger fick Philadelphia-legenden lyfta Stanley Cup-bucklan som lagkapten och tre gånger vann han poängligan i NHL.
Bobby Clarke kunde ha blivit en kanadensisk nationalhjälte. Meriterna han hade under karriären är en imponerande samling. Som lagkapten ledde han Philadelphia till två Stanley Cup-titlar 1974 och 1975 (enda gångerna klubben vunnit). Han vann också flera individuella utmärkelser. Bland annat vann han priset Hart Trophy (ligans mest värdefulle spelare) tre gånger 1973, 1975 och 1976 och dessutom kom han med i all star-team fyra gånger.
Men Clarkes uppträdande på isen var långt ifrån gentlemannamässigt. Under åren Clarke var lagkapten för Philadelphia spelade laget en aggressiv, fysisk och på gränsen till det tillåtna hela tiden.
Flyers gick under det klasiska öknamnet ”Broad Street Bullies” under de segerrika åren på 70-talet. Laget coachades av den klassiske tränaren Fred Shero. Och Shero såg med ett fysiskt spel till att laget mosade allt i deras väg. Sheros förlängda arm på planen var den spelskickligen men hänsynslöse Bobby Clarke. Kombinationen Shero/Clarke firade stora triumfer på isen.. Men laget fick kritik av de kanadensiska NHL-lagen och kanadensisk media för att de spelade fult.
- Vi spelade inte fult utan vi spelade på det enda sätt vi kunde. Vi kunde inte spela elegant ishockey. Men ishockeyn var vägvinnande, säger Clarke om deras tuffa spelsätt till Flyers hemsida på frågan om de gick över gränsen i vissa matcher.
En bild som speglar Philadelphia Flyers från den tiden är när Clarke lyfter Stanley Cup-bucklan efter triumfen1974. När Clarke lyfter bucklan tillsammans med den legendariske målvakten Bernie Parent är Clarke helt tandlös. Utslagna tänder var bara en del av priset Clarke betalade för att få vinna Stanley Cup.
I Börje Salmings biografi ”Blod, Svett och Hockey” beskriver han matcherna mot Bobby Clarkes Flyers som ett krig. En match mellan Salmings Toronto Maple Leafs och Flyers urartade och blev rättegångssak. Så tufft lirade ”Broad Street Bullies”, med busarna Dave Schultz och Mel Bridgeman i spetsen. Och Clarke var den givne härföraren på isen för det tuffaste lag NHL skådat.
Vägen till NHL-spel var allt annat än enkel för Clarke. Karriären började med spel i Flin Flon Bombers när han var åtta år. I början var Clarke en medioker spelare och en del av hans vänner var oroliga då ishockey var det enda som fanns att göra i Flin Flon. Staden är belägen väldigt avsides i Kanada. Med buss tar det tio timmar till staden från Winnipeg och den lilla ishallen (2.000 åskådare) var alltid fullsatt när det var matchdags.
Men karriären höll på att få ett stopp under säsongen 1967-68. Clarke gjorde mäktiga 168 poäng (51 mål och 117 assist) för Flin Flon Bomberg. Det var överlägset bäst i hela ligan. Och den då 18-årige Clarke borde ha gått som etta i NHL-draften. Men det gick rykten bland NHL-klubbarna att den tuffe centern var diabetiker och att han inte skulle klara av att spela med sjukdomen i NHL.
Men tränaren för Flin Flon Bombers, Pat Ginelli, tog Clarke till en klinik för att få ett intyg att den unge stjärnan skulle få ett läkarbesked att han skulle klara av spel i NHL. Läkarna på Mayo Kliniken i Minnesota undersökte han grundligt och skrev ett intyg att Clarke skulle av spel i NHL om han var noga med vad han åt och hur han sov. Ginnelli bad läkarna skriva ett intyg som Clarke kunde visa upp för NHL-klubbarnas scouter när de var på besök.
- Min mamma höll på att oroa sig till döds över min diabetes. På den tiden var det inte så många diabetiker som höll på med elitidrott. Men jag följde bara råden läkarna gav mig och det har gått bra kan man lugnt säga, säger Clarke i en intervju på Philadelphia Flyers hemsida.
När säsongen 1968-69 var spelad var Clarke återigen en ligans bästa spelare. Det som imponerade mest på NHL-scouterna var Clarkes ledaregenskaper både på isen och utanför isen. När draften skulle hållas under sommaren gick Clarke i den andra rundan som nummer 17 – och Philadelphia Flyers som tingade talangen skulle aldrig ångra sig.
Debutsäsongen 1969-70 i NHL blev lyckad. Clarke spelade alla 76 matcher för Philadelphia Flyers och noterades för 46 poäng. Och alla experter var eniga om Flyers hade en ”golden boy” att bygga laget kring. Clarke visade prov på bra en skridskoåkning, stora ledaregenskaper och dessutom var han totalt orädd under sin rookiesäsong.
När Clarkes tredje säsong inleddes hade alla glömt hans diabetes. 22-åringen slog nytt poängrekord i klubben med 81 poäng (35 mål och 46 assist) och fick Bill Masterson Trophy ett pris för hängivenhet. Dessutom blev han utsedd till lagkapten den yngste i klubbens historia. C:et på bröstet bar Clarke fram till säsongen 1979 och 1982-84. Ingen annan har varit lagkapten längre i Flyers.
Sommaren 1972 blev Clarke uttagen i Team Canada för utmanarmötet med Sovjetunionen. Ett möte där Clarke spelade med stort hjärta. Men en gång under matchserien spårade det ur för hänsynslöse Clarke. Philadelphia-centern gav sovjeternas storstjärna Valerij Charlamov ett yxhugg över foten och Charlamov fick ledas ut men en bruten fot. Kanada vann den åttonde och avgörande matchen med 6-5 och Clarkes kedjekamrat Paul Henderson avgjorde.
Men Kanada fick mycket skit i media och av hockeyexperter för deras uppträdande och deras aggressiva spel som gick över styr flera gånger under matchserien. Clarke var den som gick i bräschen med ideliga hugg och slag mot de spelskickliga sovjeterna.
Efter karriären blev Bobby Clarke general manager i klubben som han älskar överallt annat – Philadelphia Flyers, med två kortare utflykter som general manager för Minnesota North Stars och Florida Panthers. Men trots flera stjärnvärvningar under åren som Clarke varit general manager För Philadelphia Flyers har de inte lyckats upprepa ”Broad Street Bullies” bedrifter från 70-talet. Och det kanske är tur för NHL. För det spelet var inte snyggt. Och med dagens ”nolltolerans” hade Clarke inte varit annat än utvisad.