Stängda dörrar ett måste för att fälla

TEKNIK

ÖREBRO. Så det här är Niklas Eliasson, beskriven som Sveriges värsta serievåldtäktsman redan innan dom avkunnats.

24 år gammal, satt kropp och påfallande barnsligt utseende, mer pojke än man.

Hans offer är kvinnor utan ansikten och namn.

Detta är ännu en rättegång bakom stängda dörrar. Det måste få vara så.

Eliasson har rakat huvudet och tittar sig omkring med rädd blick.

Det är första dagen i våldtäktsrättegången och om jag inte visste att bevisningen är övertygande och att han erkänt i princip allt så hade det varit svårt att gå med på att detta är mannen som gav sig ut på en mardrömslik tripp i natten i Örebro och våldtog, misshandlade och förnedrade slumpmässigt utvalda kvinnor.

Han har ett barns mjuka ansikte, ett barn som lutar sig mot sin advokat, som för att få tröst.

Men en våldtäktsman kan givetvis se ut hur som helst och just den här har en rutig munkjacka på sig. Han säger inte ett ord och undviker att titta på oss åhörare, journalister och några få nyfikna.
 

Hans advokat har inga invändningar då åklagare Pia Åsberg bara några minuter in i rättegången begär stängda dörrar, vilket Örebro tingsrätt utan betänketid går med på.

Om den första rättegångsdagen vet vi således inte mer än vad som framgår av åklagarens stämningsansökan och av rättegångsplanen.

Två kvinnor – ”M” och ”D” – berättade om hur Eliasson försökte våldta dem.

Det var våren och sommaren 2005 och en ung man, fylld av hat och inre röster, hade hittat sina första offer.

Han hotade M med kniv och då D började skrika höll han för hennes mun och väste ”håller du inte käften så dödar jag dig”.

Det här är åtminstone vad jag tror att de har berättat. Med den stränga sekretess som råder får vi inte veta om kvinnorna ändrat i sina redogörelser, om det finns tveksamheter i dem eller om det kan finnas utrymme för att Eliasson likt en Thomas Quick även erkänt brott han troligen inte begått.

Att rättegångar är offentliga är en av hörnstenarna i demokratin. Det är avgörande för rättsäkerheten.
 

Ett samhälle där människor döms utan att det finns möjlighet att granska processen och bevisningen är ett mardrömslikt samhälle. Högsta domstolen har de senaste tio åren upphävt plågsamt många felaktiga domar. Män har fällts för sexbrott med usla bevis och utan insyn.

Debatten har inte låtit vänta på sig. När det blev stängda dörrar i målet mot Hagamannen överklagade flera medieföretag beslutet. Konspirationsteoretikerna hade julafton då utredningen mot länspolismästare Göran Lindberg hemligstämplades, och nu senast har Julian Assange, med betydande stöd av sina advokater, gjort ett stort nummer av att en ”hemlig process” väntar om han lämnas ut.
 

Det saknas med andra ord inte skäl eller tillfällen att invända mot rättsväsendets idé om hur rättegångar av det här slaget ska genomföras.

Men hur många av Eliassons offer hade varit beredda att offentligt berätta om övergreppen de utsattes för? Om utdragna våldtäkter med kniv mot halsen och bakbundna händer?

Hur många av dem hade stått ut med att få sitt namn och sin bild spridd på internet, med alla följder det skulle kunna få.

Hur många av dem hade över huvud taget anmält att de blivit våldtagna om de visste att det skulle kunna leda till att hela Örebro snart kände till vilka offren är?

De stängda dörrarna är långt från idealiska, men ibland nödvändiga.

Utan dem kanske offren inte orkat vittna – och Eliasson möjligen gått fri.