Ta allt – men låt mig ha kvar mitt knäckebröd

TEKNIK

Klockan är strax före fem på eftermiddagen och jag lyssnar på radio. Ställer mig raklång vid diskbänken och äter en macka. Metodiskt matar jag in den i munnen. Smulorna faller rakt ner i diskhon. Det är därför jag står där jag står. Dumt att smula. Mackan är sagolik. Ett cirkelrunt stycke surdegsbakat lyxknäcke som jag fick i födelsedagspresent.

Så gammal nu att man kan bli glad av knäckebröd. Hårt, knastrigt, litet stråk av honung. På brödet har jag brett sånt där reklamsmör för att hålla blodtrycket i schack. Kalvkorv på toppen. Fyra tunna skivor.

Bra så. Betraktar kaklet ovanför diskbänken. Fogarna är urgröpta. Köket är varken nytt eller gammalt. Jag har ingenting att klaga på. Kanske bygger vi om det framöver, men det är inte så bråttom. Det finns annat att lägga pengarna på. Hög, till exempel. Jag inser allt oftare att jag är rädd för framtiden. Kanske kan man köpa sig fri?

Nej, rädd är nog fel ord. Osäker, snarare. Och därmed helt normal. En tugga till av det underbara knäckebrödet. Ta mina ägodelar men låt mig behålla mitt knäckebröd.

Sväljer en klunk mjölk och får mustasch. Tänker på Juholt. Hur kunde det bli så här? Sossarna sjönk som en blyfylld zeppelinare. Kvar står jag och tuggar. Kalvkorv, kommer ni ihåg hur gott det är? Blek och osnygg, nästan utan smak men plötsligt kickar den in och allt blir bra. Kan det bli så igen?

Jag har scenskräck. Jag är rädd för teater. Har aldrig

– och då menar jag aldrig – känt mig till freds eller engagerad eller upprymd eller allt det där andra som jag har förstått att man ska uppleva när man går på teater. Nu har jag nästan gett upp. Gång på gång samma sak. Skolpjäs. Dom skriker när dom talar. Dom går konstigt. Jag var där i helgen. Skruvade på mig men lovar att inte ge upp.

Elsa Beskow. Tänk om hon visste att Olle skulle åka offpist rakt ner i ett björnide. Jag kan inte sluta läsa den fantastiska historien och får nästan rysningar när jag ser bilden från sjukhussängen. Vilken kille. Själv åkte jag offpist på sportlovet och drog nästan av ledbandet i höger knä. Bindningen löste aldrig ut. Kunde varit värre.

Det är bra nu. Jag rehabiliterar mig med raska promenader. Vågar inte springa riktigt ännu. Dom jävla knäna. Alltid är det nåt. Man blir äldre. Fick gåstavar i present. Och knäckebröd. Sväljer sista tuggan. Sen går jag och sätter mig vid datorn och skriver. Dimman lättar.

Anders Westgårdh