Mäktigt när Dylan talar ut

TEKNIK

Legendariska protestsångsdrottningen Joan Baez i all tänkbar ära.

Det stora lyftet för ”K Specials” på SVT inköpta dokumentär var att konungen Bob Dylan låtit sig intervjuas om deras komplicerade förhållande.

Joan Baez symboliserar mer än någon ­annan den amerikanska folkmusikrörelsen på 1960-talet, faktiskt mer än den avgjort mer berömde Bob Dylan som alltid gick ­vidare, noggrann som han var (fram till 1997) med att aldrig placeras i ett särskilt fack.

För Baez, 70, har tiden stått still. Hon är fortfarande folkrock från 60-talet med ­rötterna fast förankrade i Woody Guthries 40-tal, en amerikansk form av socialistism och en ständigt pågående kamp mot krig och orättvisor.

Inga särskilt nya sidor av Baez visades upp, men porträttet var välgjort och brett och det var spännande att höra hyllningar från kollegor som Roger McGuinn, David Crosby och Steve Earle.

Och – av självaste Dylan.

– Hon hade ett ovanligt sätt att spela gitarr, jag ­hade aldrig hört någon annan ­spela som Joanie. Jag ­övade men lyckades inte lära mig den stilen, sa Bob innan han förklarade att alla wannabees som han lyssnade på hennes pionjärskiva kring 1960.

Sedan blev de tillsammans, därpå var Dylan elak och svek henne.

– Jag försökte hantera ­galenskapen i min ­karriär, tyvärr sopades hon med och jag mådde dåligt av det, sa Dylan om händelser som kulminerade under en drogstinn turné i England 1965 där Dylan plötsligt och svinaktigt inte lät Baez spela med honom.

Att den notoriskt intervjuskygge ­Dylan ställde upp och pratade är sensationellt. Att han hyllade ”hatsången” om honom, ”Diamonds & rust” – en av få låtar den mästerliga uttolkaren Baez skrivit själv – ännu mer så.

Å andra sidan: Bob är skyldig Joan; en gång i tiden var det hon som adlade honom.

Dylans uttalanden och dokumentären, från 2009 av Mary Wharton som i ­original heter ”How sweet the sound”, har befäst Joan Baez rättmätiga position som en amerikansk ikon.

I kväll ser jag på ”The Kennedys”, SVT 1, klockan 21.00.

JA

”Robyn – live i Stockholm”. SVT ägnar två kvällar åt att ge popesset gratisreklam. Det är Robyn värd.

NEJ

”Talang 2011”. Kermitgröna snubbar med miniflygplan och feta män i balettkjol. ”Galet, helt i min stil”, sa Bert Karlsson. Stökig och bökig freak-tv, säger vi andra. Men Love Rönnlund, 13, var en riktig charmknutte.

Fredrik Virtanen